Stupid

Vän Från Förr

Jag kommer hem till doften av mat. Mamma har lagat mat. Härligt. Mamma har jobbat som professionell kock sen jag var liten och jobbade på en av de finaste krogarna i hela Stockholm. Men sen vi flyttade tillbaka till Perth har hon grubblat över att kanske starta upp en egen resturang i Fremantle. Jag är så stolt över henne och att hon vågar satsa på sina drömmar. Hon är verkligen min största inspiration.

"Jag är hemma!!" skriker jag. Vårat hus är ganska stort så om man vill höras får man ta i från lungorna.
"Gumman kom till köket jag har en överraskning!!" Skriker mamma tillbaka.
Tankarna snurrar - en överraskning?! Det kan vara allt från maten hon gör till något riktigt stort, man vet aldrig med mamma. Jag lämnar min väska i hallen och går mot köket.
Och där mitt i köket står han. Han jag saknat så förfärligt. Han jag växt upp med och alltid haft vid min sida.

Travis.

Varken mamma eller han har märkt att jag står på tröskeln till köket och även fast jag bara ser baksidan av honom och fast vi inte setts sen vi var 15, känner jag igen varenda del av honom. En känsla av värme strålar genom hela min kropp. Jag tar ett steg in i rummet och plankorna knarrar. Dem båda vänder sig om och mamma håller händerna för munnen när hon ser mig, som att dölja hur glad hon är. Jag möter hans ögon och han mina. Vi står ett par meter ifrån, säger ingenting, bara tittar på varandra. Han granskar mig och jag honom. Vi har ändrat skepnader, det går inte att undvika. Vi är ändå 3 år äldre än vi var sist. Han är lika lång som mig och hans solblekta hår hänger ner över pannan. Hans kastanjebruna ögon glittrar och smilgroparna går inte att undvika.

"Hej" han viskar men på grund av tystnaden i rummet hörs hans röst klart och tydligt.
Utom min kontroll rinner en tår ner för min kind. Jag märker hur han ser det och han går snabbt fram och omfamnar mig.
Vi står där och kramas en lång stund, jag vet att mamma står och tittar på men jag bryr mig inte. Travis är här och nu känns allt nästan komplett. Han doftar gott, som havet blandat med någon parfym.
"Gud vad jag har saknat dig Bec" viskar han i mitt öra. Alla andra säger alltid *Rebecca* eller *Becca* men Travis har ända sen vi var små sagt Bec.
"Och jag dig"

En stund senare
Jag och Travis sitter på verandan med utsikt över havet. Solen håller på att gå ner men det är fortfarande varmt ute.
Jag kollar på havet men märker snabbt att han sitter och kollar på mig.
"Hur kan du vara här?" frågar han. "Jag trodde du skulle stanna i Sverige?"
"Mamma och pappa berättade för mig på min födelsedag att dem tjänat ihop så mycket pengar att dem egentligen inte skulle behöva jobba mer någonsin..hahah" svarar jag.
"Oj wow. Så ni hade ingen anledning att vara kvar?"
"Precis, och jag kan nog inte vara mer lycklig över att vara hemma igen!"
Han nickar och ler stort.

Jag har varit så glad innan att jag inte riktigt tänkt klart. Travis föräldrar! Och han bor ju i Sydney! Vad gör han här!?
Jag vänder mig hastigt mot honom.
"Travis..jag hörde om dina föräldrar. Jag är så ledsen, förlåt." säger jag.
Han kollar på mig frågande. "Vadå förlåt?? Vad  säger du förlåt för!?".
"Jag känner mig så dum som inte visste. Som inte fanns där för dig när du behövde mig som mest."
Travis suckar och tar min hand.
"Sluta Bec. Du fick ingen chans att vara där för mig. Det är mitt eget fel att jag inte berättade för dig men du var så långt borta och vi hade inte pratat på flera månader innan det hände... Du är här nu och det är vad som är viktigt!"
Han har som vanligt rätt men jag känner mig fortfarande dum.

"Du förstår inte hur glad jag är att du är här men jag måste fråga! Aqua och Collin berättade att du bor hos din faster i Sydney!! Det tar 40 timmar med bil och kostar några tusen med flyg, vad gör du här?? Är du helt galen?!"
Travis harklar sig, ställer sig upp och går in till köket. Efter några sekunder kommer han tillbaka med en stor väska och en surfbräda i ett fodral under armen. Han släpper väskan på golvet och den dunsar till.
"Jag stannar en stund" säger han.
"Va? Vad menar du? Går du inte i skolan?" frågar jag.
Jag förstår ingenting, vad är det som händer?
"Jag har begärt om att få online undervisning ett tag för att kunna stanna här och spendera tid med dig." Han ler och skrattar till lite när jag bara sitter och stirrar på honom.
"Skojar du med mig?"
"Haha, nej du vet jag bara tog med mig alla mina saker för att lura dig, absolut"
Jag ställer mig upp och ger honom en till kram.
"Hur länge är en stund?" Frågar jag.
"Vi får se, tre veckor iallafall om det är lugnt med dig?"
"Men guuud mer än lugnt. Stanna hur länge du vill! Vi kommer ha skitkul Travis!!"
Jag kan inte hålla inne min excitement. Han tar tag i mina axlar och jag i hans och vi skakar varandra i glädje.
"Har du någonting du måste göra just nu?" Frågar Travis sen.
"Nae tror inte det."
"Surfa?"
"ABSOLUT"