gråzon - l.k

kapitel tjugofyra

26 mars 2021

Med hjärtat hårt hamrandes i bröstet och andan i halsen sjönk jag ner på knä i det frostiga gräset. Den bitande kylan trängde sig genast igenom tyget på mina tunna jeans och fingrarna skakade redan där de gömde sig inuti jackärmen. Jag huttrade till och virade halsduken tätare kring min kropp i hopp om att det skulle ge mig lite mer värme. Men när kölden fortsatte att tränga sig in under mina kläder, ignorerade jag faktumet att jag frös så kroppen skakade och fokuserade istället på det framför mig.

Tillslut lyfte jag min blick från marken där den förut varit som fastklistrad. Istället fann mina ögon genast den rundade och ingraverade stenen som jag satt framför. Tårarna som jag så länge försökt hålla borta trängde sig fram i ögonvrån och min blick förblev suddig. Jag kunde inte längre hålla gråten inne. Det hysteriska snyftandet fick min kropp att skaka ännu mer än vad den redan gjorde och jag sjönk ner på rumpa i skräddarställning. Med ögonen stängda gungade jag min kropp sakta fram och tillbaka där jag satt på den kyliga marken, samtidigt som jag försökte återfå kontroll över min obehärskade andning. Paniken steg i bröstet och jag visste att jag var nära ett utbrott.

In och ut, lugnt och stadigt. Du fixar det här. Tänkte jag och drog in ännu ett djupt andetag för att försöka lugna mina stressade hjärtslag. När andningen sedan var någorlunda stillsam och hjärtslagen tillbaka till det normala och tårarna slutat rinna öppnade jag återigen ögonen för att bemöta det framför mig. Tårarna som fallit längst mitt ansikte hade gjort min syn suddig och ansiktet vått, och  mina axlar skakade. Texten på den rundade gravstenen fick tårarna att välla fram igen och paniken att explodera inom mig. När en hög och skrovlig snyftning arbetade sig upp ur min kropp tryckte jag baksidan av handen mot munnen för att hejda ljudet från att komma ut och fylla mina öron. Sorgen fick mig att vilja falla ihop i det frostiga gräset, och slutligen absorberas av det.

"Vår älskade Elise Aldén. Alltid älskad, alltid saknad, men aldrig glömd. 12.3.1976 - 1.9.2020"

Jag följde den kursiva texten med pekfingret och ögonen fylldes återigen med tårar. Hjärtat hamrade i bröstkorgen och handen skakade där den nu vilade på den kalla gravstenen intill hennes namn. Det var första gången sedan hon gick bort som jag var här och besökte platsen. Första gången som jag såg gravstenen och dess prydnader på riktigt. Det tog än idag emot att gå hit, men jag visste att det var dags. Jag hade bestämt mig för att det var dags att bemöta kyrkogården där mamma lagts till vila och hennes gravsten som hon själv så noga valt ut.Efter min natt med Ludwig och jag ännu en gång berättat om min mamma och vår relation, hade jag tillslut känt att det var dags att besöka henne där hon lagts till vila.Det hade nu gått 206 dagar sedan mammas bortgång. 206 dagar sedan min bästa vän lämnat jordelivet efter sig och lämnat mig trasig och sorgsen. 206 dagar sen livet förändrats och aldrig blivit densamma igen.

Den rundade, ljusa gravstenen var på framsidan omringad av en avlång rabatt där det just nu var planterat ett fåtal olika vinter-tåliga växter. Vid sidan av stenen stod en vit och mycket vacker ljuslykta vars gravljus skimrade i kvällens dunkel. Intill ljuslyktan låg även ett rött litet hjärta och en sten formad som en ängel. Hjärtat hade jag köpt innan mamma gått bort, och då jag själv inte velat besöka platsen hade jag skickat den med mormor första gången hon åkt hit. Hon hade berättat att hon lagt den intill graven och hur fint det blivit. Och när jag satt där i gräset visste jag att hon haft rätt. Mammas grav var finare än jag någonsin kunnat tänka mig. 

Både min mormor, moster och farmor besökte platsen kontinuerligt och periodiskt. Både för att sköta rabatten och tända ett nytt ljus då och då, men även för att minnas den personen som vi alla hade förlorat. Det var heller inte bara dem som besökte mammas gravsten, utan även nära vänner, bekanta och andra människors vars liv hon präglat. Mormor hade vid flera tillfällen berättat om mängden blommor som funnits intill gravstenen när hon kommit dit. Det hade gjort ont i mig när hon yttrat orden, men samtidigt hade en värme spridit sig inom mig. Det hade känts skönt att veta att mamma präglat fler liv än mitt, och att fler förmodligen saknade henne lika intensivt som jag gjorde.