gråzon - l.k

kapitel tio

22 januari 2021

Jag vinglade på ostadiga ben fram längst den snöiga trottoarkanten med en ölflaska i handen. Ebba gick tyst bredvid mig och drack hela tiden små klunkar ur en ciderburk medan de andra tjejerna skrattade och tjöt en bit framför oss. Klockan var nu strax efter tio och vi hade fått i oss en hel del att dricka hemma hos Liv under de senaste timmarna. 

Så avslappnad som jag kände mig i den här stunden hade jag inte känt mig på väldigt länge. Alkoholen befriade mig från de gnagande, sorgsna tankarna och den konstanta ångesten som numera blivit en permanent del av mig. Huvudet kändes istället tungt och kroppen varm och bortdomnad av all alkohol jag fått i mig. Jag kände mig befriad. 

"Jag är så ledsen för allt som hänt dig Maya.", sluddrade Ebba bredvid mig och grep försiktigt om min arm i ett försök att få mig att stanna upp. Hon tog ännu en stor klunk av burken som vilade i hennes vantbeklädda händer innan hon fortsatte. "Jag kan inte ens föres-"

Innan hon hann säga mer höjde jag en hand och skakade på huvudet. "Kan vi låta bli att prata om det.", sade jag tyst och slöt ögonen. Huvudet snurrade och fötterna kändes ostabila under tyngden från min berusade kropp. "Jag vill inte prata om det."

Med en suck la Ebba sina båda händer på mina axlar, vilket fick mig att återigen öppna mina ögon. Hon stirrade mig djupt in i ögonen och bet sig trevande i underläppen, som om hon ville fortsätta prata men inte visste hur jag skulle reagera om hon gjorde det. Efter en stunds tvekande stängde hon återigen munnen och nickade kort. "Jag fattar, vi pratar inte mer om det!" 

"Tack.", mumlade jag och började återigen röra mig framåt längst trottoarkanten. Numera var de andra tjejerna utom synhåll, men deras högljudda skratt hördes fortfarande tydligt över det tysta kvarteret, vilket tydde på att de ännu inte kommit så långt. 

Jag drog Ebba i armen för att få henne att öka takten, vilket nästan fick henne att snubbla på sina egna fötter. Hon skrattade hest och föste håret ur ansiktet med baksidan av handen. "Jag är glad att du är tillbaka iallafall.", hummade hon mjukt och la sitt huvud mot min axel samtidigt som hon krokade fast sin arm i min där vi gick sida vid sida. 

Min egen vilja att svara att jag också var glad över att vara tillbaka förvånade mig. Men trots tanken förblev jag tyst och lät bli att besvara hennes yttrande. 

Framför oss hade de andra tjejerna stannat upp. "Snabba er!", tjöt Liv gällt och drog i sig ännu ett bloss från cigaretten som vilade mellan hennes två fingrar. Hennes korta klänning hade kasat upp över låren och hon huttrade i den bitande kylan. Men trots det väntade hon envist in mig och Ebba även fast de andra tjejerna tappat tålamodet och återigen börjat gå. 

När vi kom fram till henne lade hon armen kring mig och suckade tungt. "Har jag berättat en sak?", frågade hon. Rösten var tjock och orden flöt ihop pågrund av all alkohol hon fått i sig. Jag skakade på huvudet. "Vadå?" 

Hon sneglade på mig och log snett. Greppet kring mina axlar hårdnade och hon pressade sin kalla kind emot min. "Jag är så jävla-" hon kastade ut armarna framför sig i luften. "- jävla, jävla glad att jag har fått tillbaka min bästa vän." 

Utan att säga något tillbaka lutade jag huvudet emot hennes och lät henne styra mig mot gatans slut, där festen skulle hålla till. Även fast jag inte sa det, så värmde hennes ord mig enda in i själen. Jag hade saknat henne mer än jag själv kunde ana. Trots allt som hänt var hon, och hade alltid varit, min bästa vän och min tvillingsjäl. 

"We made it!", utropade Ebba när vi närmade oss en upplyst, stor trävilla i slutet av gatan. Det massiva huset var vitt och framsidan dominerades av en bred balkong vars räcke var insnurrat i flera lager ljusslingor som lös upp i mörkret. Uppfarten upp till den stora villan var noggrant skottad med snödrivor på vardera sida om den stenbelagda gången och inuti huset blinkade lamporna bekant.