gråzon - l.k

kapitel tjugonio

2 juni 2021

En månad. En hel månad hade passerat sedan misshandeln. Såren i mitt ansikte hade läkt och blåmärkena hade successivt tynat bort. Nyckelbenet hade slutet göra ont och likaså två av de fyra revben som han lyckats bryta under den där fruktansvärda kvällen i maj. Men trots att det mesta av den fysiska smärtan försvunnit med tiden, hade händelsen lämnat stora avtryck inom mig. Hans blodiga knogar, smaken av blod och min egen tomma blick i badrumsspegeln hade blivit inpräntat i mitt huvud. Det var allt jag såg när jag slöt ögonen på nätterna.

Det hade dröjt flera dagar efter misshandeln innan jag förstått att jag inte längre kunna gömma mig i min lägenhet och trycka undan det som hade inträffat. Min sönderslagna gestalt, den konstanta huvudvärken och smärtan i överkroppen blev tillslut för mycket. Liv som tjatat i flera dagar på att få kontakta någon i min familj och berätta om det som hade hänt mig lyckades tillslut få sin vilja igenom. Hon hade ringt Hugo, min storebror, först och när hon räckt över telefonen till mig hade hennes ögon varit fulla med tårar. Han hade gråtit in i telefonen och jag hade hört hur han hade kippat efter andan precis på samma sätt som jag brukade göra när jag fick panik.

Motvilligt och med tårar brännandes bakom ögonlocken, hade jag berättat om slagen och sparkarna som lämnat mig bortdomnad och lamslagen. Hur hans ögon lyst i mörket och hur ljusstaken slagit i väggen. Hur jag sprungit till bussen med tårar och blod i ansiktet och andan i halsen, rädd för att han sprungit efter mig. När jag kom till den delen av kvällen då Liv och Lucas körde mig till sjukhuset, var mitt ansikte vått av tårar. Då hade även jag börjat kippa efter andan. Och innan jag hunnit säga mer, hade jag han mot min vilja bokat en tågbiljett till Stockholm för att komma hit och hjälpa mig ta uti med allt. "Jag vet att jag inte funnits för dig så mycket på senaste tiden. Jag vet det.. Men du är min lillasyster, och jag kommer aldrig låta någon skada dig på samma sätt igen. Snälla låt mig hjälpa dig.", hade han sagt. Oron och gråten i hans röst hade varit omöjlig att undgå. Så tillslut hade samtalet hade avslutats och Liv hade fått försöka stoppa mina hysteriska tårar.

Det där samtalet hade varit det jobbigaste jag gjort på flera år. Skammen och sorgen över det som hänt var egentligen inget som jag ville dela med mig av. Bördan av detta var inget jag ville ge över till någon annan eller belasta någon annan med. Men när samtalet tillslut var gjort, kändes smärtan aningen mindre påtaglig inom mig. Det kändes skönt att veta att min storebror fått höra om den där kvällens händelser och vad jag utsatts för. Skönt att veta att han var på min sida.

Dagen efter, strax efter nio på morgonen, hade det knackat på dörren. Jag låg, precis som jag gjort under de senaste dagarna, i soffan med huvudet i högläge och iklädd samma pyjamas som Liv fått på mig när vi kommit hem från sjukhuset. Liv som tagit ännu en ledig dag från sitt jobb hade rest sig från fåtöljen och snabbat sig ut i hallen för att släppa in den person som knackat upprepade gånger på min dörr. Tätt efter att Liv låst upp dörren hade min bror kommit in i vardagsrummet och när hans ögon funnit mina, hade han börjat gråta hejdlöst.

Svullnaden i mitt ansikte var vid det här laget mycket värre än förut. Jag såg ingenting genom det högra ögat och underläppen var så svullen att jag knappt kunde stänga munnen. Blåmärkena hade mörknat och intagit både lila och gröna nyanser över min ömma hud. Men trots smärtan i min bröstkorg hade jag hasat mig upp i soffan och sträckt mig efter hans hukande gestalt. Med armarna krampaktigt virade om varandra hade vi gråtit högljutt mot varandras axlar och skakat så mycket att det känts som vi skulle trilla omkull. Ingen av oss kunde förstå att det var sant.

Vi hade spenderat de nästkommande timmarna med att prata om det som hänt och gråta i varandras armar. Jag fick om och om igen upprepa kvällens händelser och återberätta slagen och sparkarna som jag utsatts för. Hugo grät. Och jag likaså. Liv höll sig i bakgrunden, men studerade oss hela tiden med stora, förkrossade ögon från någon del av min stökiga lägenhet. Hon gick runt med en kaffekopp mellan händerna och även fast hon höll sig på avstånd, visste jag att hon lyssnade på våra mumlande röster. Tillslut hade jag och Hugo tagit ett gemensamt beslut och insett att det var dags att blanda in resten av familjen. Både mormor och morfar och farmor och farfar både behövde och förtjänade att veta vad pappa utsatt mig för.