gråzon - l.k

kapitel sex

13 januari 2021

Dagen därpå vaknade jag upp till mobilen fylld av både missade samtal och olästa meddelanden. 7 samtal och 14 meddelanden. Alla från en och samma kontakt. 

Liv - 08:31;

maya!!

förlåt! förlåtförlåtförlåt! 

herregud

jag träffade lucas och vi däckade fullständigt 

det var verkligen inte meningen att dissa dig! förlåt/:

jag är världens sämsta vän jag vet

Liv - 08:49;

sover du? 

snälla ring mig när du vaknar, eller smsa iallafall! 

FÖRLÅT! Förstår att du hatar mig .. men jag menade det inte 

jag somnade jag svär

jag hade till och med sminkat mig och klätt på mig min finaste klänning 

Liv - 09:08;

vi kanske kan ses sen? jag ska gottgöra dig jag lovar 

med pizza och godis

förlåt 

Samtidigt som jag gnuggade sömnen ur ögonen föll mobilen ner på madrassen bredvid mig. Suckandes sparkade jag benet ur det tjocka täcket och stirrade stint upp i taket. Alla gjorde misstag. Verkligen alla. Men det här kändes så himla typiskt Liv. Hon hade gjort så här flera gånger tidigare, men då hade det inte tagit lika hårt på mig som det gjort nu. Jag hade undanhållit panik, motstått gråt och bitit mig i läppen för att inte skrika rakt ut under kvällen. 

För första gången på flera månader hade jag lämnat mitt hus och kvarter bakom mig. Pressat mig själv till att komma ut och intalat mig själv att det var dags att jag hade det lite kul. Men kvällen blev allt annat än kul. 

Trots att baren varit fylld med människor hade jag inte känt mig så ensam på flera månader som jag gjorde när jag satt där och stirrade ner i mitt halvfulla glas. Jag hade aldrig känt mig så patetisk och övergiven som jag gjorde under gårdagen. Svettiga kroppar svajade från sida till sida till musiken bakom min rygg, sjungande röster ekade i mitt huvud och skratt blandades med högljudda röster. Allt under tiden som jag var helt ensam. 

Efter att jag dragit i mig ett djupt andetag sparkade jag benen över sängkanten och reste mig upp på vingliga ben. Mina sömndruckna ögon fann genast min egna blick i spegeln över byrån. Sminket jag noggrant applicerat under gårdagen var numera smetat som sot kring mina ögon och de stora ögonen var blodsprängda och trötta. 

I en enkel rörelse svepte jag pekfingret längst huden under ögat och gnuggade tills det inte längre fanns spår av gårdagens mascara. Med varje gnuggande rörelse och försvinnandet av den svarta röran pressade jag undan skammen från gårdagen. När håret var uppsatt och ansiktet bart kunde man inte längre veta vad jag haft för mig igår. Kanske var det lika bra så. 

Med skakiga händer drog jag en stickad tröja över huvudet och trädde fötterna i ett par ulliga tofflor. När jag sedan ägnat min uppenbarelse ytterligare ett par sekunders uppmärksamhet i spegeln lämnade jag rummet bakom mig och gick ner till undervåningen. 

Vid köksbordet satt pappa med ett par glasögon på nästippen och en tidning utbredd framför sig på bordet. Det mörka håret stod åt alla håll och kanter och fingrarna trummades rastlöst mot bordets yta. 

"Godmorgon.", muttrade jag och puttade upp kylskåpsdörren med hjälp av foten. Precis som vanligt var kylskåpets hyllor nästintill tomma och det enda jag fann som var någorlunda aptitligt var en brunspräcklig banan. 

Pappa tittade upp när jag slog mig ner mittemot honom vid bordet intill fönstret. "Hade du det kul igår?", frågade han, även fast att jag visste att han egentligen inte brydde sig. Han hade själv varit ute med några av sina bekanta och med all säkerhet druckit betydligt mer än vad jag gjort. Som han ofta gjorde nuförtiden. 

Jag ryckte på axlarna och tog ännu ett bett av den mjöliga bananen. "Jag antar det.", sade jag utan att möta hans blick. 

Han hummade ointresserat och återgick under tystnad till att studera tidningen framför sig. Glasögonen som för bara en stund sedan skjutits upp i pannan åkte återigen ner på nästippen och en kvävd gäsp tog sig ur hans mun. 

Min pappa hade inte alltid varit såhär. När mamma fortfarande var vid livet hade han varit en glad och konstnärlig människa som försökte vara positiv vad det än gällde. Han hade i princip bott i stugan bakom vårt hus, där han hade sin ateljé och målat hundratals tavlor. Men allt hade förändrats när mamma blivit sjuk och lämnat oss. Enda sedan dess hade han betett sig annorlunda och slutat göra det han älskade. Han var sedan dess en förändrad människa och helt ärligt visste jag inte hur han någonsin skulle bli densamma igen. 

I samma veva som jag reste mig upp från bordet för att slänga bananskalet i komposten smälldes ytterdörren igen och mormor stegade in i köket. Hon suckade när hon såg oss. "Gör ni ingenting annat än att sitta inne?" 

Precis som vanligt började hon stressat plocka och städa undan saker som inte hörde hemma i köket. En leksaksbil, fjärrkontrollen, en halsduk, nappflaska utan lock. Mormor avskydde oreda och kaos, vilket det fanns mycket av hemma hos oss numera. Ingen städade och höll i ordning hemmet nu när mamma inte fanns med oss längre. Det brukade vara hennes grej. 

Efter att hon ställt upp nappflaskan i skåpet över spisen öppnade hon kylskåpet för att ta en titt. Återigen slapp en suck ur hennes mun. "Det finns ju knappast någon mat här.", mumlade hon och studerade en möglig morot framför sig. "Vällingen är också slut" Konstaterade hon när skafferiet också noggrant gåtts igenom. 

Jag lutade mig emot köksbänken med korsade armar och kollade på när hon drog ner handlingslistan från kylskåpet och började lägga till en väldans massa saker på den. Förmodligen var det dags för en storhandling. "Ni behöver handla.", sade hon tillslut och lade ner listan framför pappa på köksbordet. 

Han suckade och sköt den skrynkliga lappen åt sidan. "Jag har ingen lust-" Han gnuggade sig i pannan och slöt ögonen. "-du kan väl göra det." 

Mormor ryckte åt sig lappen igen. "Ja det får jag väl göra då om du inte kan ta dina ansvar.", muttrade hon surt och vände sig om mot mig. "Men du får faktiskt följa med Maya." 

Jag öppnade munnen för att protestera, men innan jag hann säga något hade hon höjt handen i luften. "Inga men, du kan inte undvika affären resten av ditt liv. Det är dags nu. Dags att försöka gå vidare." 

AN;

hejhej, kort kapitel men har mycket annat att göra nu innan sommarlovet börjar! puss o kram, tack!!