gråzon - l.k

kapitel tjugotre

24 mars 2021

Klockan har passerat halv ett på natten när jag och Ludwig klev in i min lägenhet. Bostaden var tyst och mörk, och allt som lös upp vår syn var skenet från månen och gatlyktorna utanför. Det dunkla ljuset från månen på den stjärnklara himmeln hade lämnat små avtryck över det mörka trägolvet och delar av vardagsrummet var upplyst av gatlyktorna intill fönstren. Ludwig klev tyst in i lägenheten efter mig och började snöra av sig sina sneakers medan jag drog med handen utmed den vita väggen för att finna lampknappen. Med ett lätt knapptryck tändes lampan på väggen och när jag vände mig om stod Ludwig och studerade mig med ett leende över läpparna. "Vad är det?", undrade jag.

"Jag trodde att vi bestämde att vi inte skulle göra det här igen.", mumlade han retsamt och lade huvudet på sned. Leendet över hans läppar var snett och ögonen tindrade i det dunkla ljuset. Jag himlade med ögonen och hängde upp min egen jacka på kroken innanför dörren, precis som han nyligen gjort. Utan att besvara hans ord klev jag vidare in i lägenheten och tände ytterligare ett par lampor, så att lägenheten inte längre var lika mörk och obehaglig framför mina ögon. I ögonvrån såg jag hur Ludwig fortfarande log, men att han skakade på huvudet åt min reaktion.

Väl inne i köket öppnade jag kylskåpet och tog fram en oöppnad flaska med coca-cola, och med snabba händer plockade jag även ner två glas från hyllan på väggen. En chipspåse plockades fram ur skafferiet och efter att jag fyllt glasens botten med is ur frysen stegade jag ut i vardagsrummet, där jag antog att Ludwig befann sig. När jag kom in i vardagsrummet satt han redan i soffan med tevedosan i handen och några tända ljus framför sig på bordet. Mitt hjärta fladdrade till i bröstet och jag kände hur färgen steg över mina kinder. Vad höll vi på med egentligen?

Varsamt ställde jag ner glasen och flaskan på bordet, innan jag sjönk ner i soffan med chipspåsen mellan händerna. Den prasslade i mina händer och när jag öppnade den med ett kraftigt ryck vände Ludwig huvudet åt mitt håll. Han log och studerade mig några sekunder, men vände utan att säga något tillbaka blicken åt teven. Leendet på läpparna minskade, men trots att hans ena ansiktshalva var dolt för mina ögon kunde jag fortfarande skymta det över hans läppar efter en stund. Tillslut hade han valt en film, och en titel uppenbarade sig framför mina ögon. Kontrollen lades ner på bordet och innan jag hunnit reagera hade han slängt en filt över oss båda.

Som att han inte var en gnutta intresserad av den filmen som han valt, drog han upp benet under sig och vred sig mot mig. Han lutade armbågen mot soffkuddarna och lade hakan mot sin hand med ögonen fästa vid mig. "Jag tror att du borde höra av dig till Liv imorgon.", berättade han ärligt, vilket chockerade mig. Jag rynkade på pannan och slutade plötsligt att gräva i chipspåsen. "Varför tror du det?", frågade jag med munnen full av chips.

"För att du älskar henne, och för att hon är din bästa vän.", kontrade han med en axelryckning och ryckte chipspåsen ur mina händer. Med ett snabbt ögonkast och ett leende riktat mot mig stack han ner handen i påsen och fyllde sin hand med de frasiga chipsen. Samtidigt som han sjönk ner i soffan ytterligare stoppade han in några chips i munnen och suckade belåtet. Den nöjda rynkan mellan hans ögonbryn och det låga hummandet fick mig att le, men så fort han öppnade ögonen igen vände jag huvudet åt teven och låtsades som ingenting. Hjärtat fladdrade fortfarande inom mig - expanderade och växte i kraftiga slag.

Jag tog emot den framsträckta påsen och kastade in ett chips i munnen innan jag tillslut la ner den på bordet och lutade mig tillbaka i soffan. Jag kastade med en suck upp benen på bordet och justerade filten över mig, så att den täckte även mina frusna tår. "Vad vet du om det?", frågade jag. Mina vandrande fingrar fann en tunn tofs kring min handled och snabbt samlade jag håret i en slarvig knut mitt på huvudet. En ensam hårlock smet ur uppsättningen men jag ignorerade det och blåste den ur ansiktet. Samtidigt som jag pillade med mitt hår och spände tofsen såg jag hur Ludwig blickade mig noggrant. "Jag ser det.", svarade han med självsäker ton. "Jag tror att alla ser hur mycket ni tycker om varandra och bryr er om varandra. Och helt ärligt vore det fett synd om det här skulle komma emellan er nu." Men innan jag hann svara eller bearbeta hans ord höjde han försvarande händerna i luften framför sig och spärrade upp ögonen. "Men vad vet jag? Eller hur?"