gråzon - l.k

kapitel tjugoåtta

2 maj 2021

När jag slutligen klev in i min lägenhet kändes det som att smärtan i mitt huvud och i min kropp blev värre för varje sekund som passerade. Hjärtat värkte och huvudet kändes tungt. Jag försökte tänka. Vad skulle jag göra nu? Vem skulle jag ringa? Behövde jag sy? Hur illa var det? Det tog mig hela fem minuter att finna min mobil i fickan på min skinnjacka. Fingrarna darrade så mycket att det tog tre försök innan jag lyckats skriva in rätt kod på mobilens skärm och när jag väl låst upp den har jag ingen aning om vem jag skulle ringa. 

Hade den här incidenten inträffat för två år sedan hade jag inte behövt fundera på vem jag skulle ringa. Jag hade ringt mamma utan att tveka. Men nu, när allt förändrats, visste jag inte längre vem som var rätt person att hjälpa mig ur den här situationen. Min första tanke var att ringa mormor, men när jag slagit hennes nummer och insett hur detta skulle påverka henne började jag återigen gråta. Hon skulle inte klara av det. Det skulle förstöra henne. Jag klickade bort henens kontakt på min skärm.

Plötsligt övervägde jag att ringa polisen, men när min hjärna inte ens kunde greppa vad ett sådant samtal skulle kunna innebära, bestämde jag mig för att det var en dålig idé. Jag ville inte lämna någon redogörelse om det som hänt. Jag ville inte anmäla min egen pappa till polisen. Tillslut bestämde jag mig för att ringa den personen som jag visste skulle finnas där för mig genom allt det här, trots att vi inte pratat med varandra på flera veckor. Med tårar i ögonen slog jag hennes nummer och pressade mobilen mot örat. 

Jag sjönk ner längst väggen bakom mig och bredde ut mina ben framför mig på det kala trägolvet. Drog in ett djupt andetag i mina lungor och inväntade hennes röst i andra sidan samtalet. "Hallå?" Rösten var försiktig, frågande, som om hon sovit och jag precis väckt henne. Så fort hennes röst fyllde mina öron började jag snyfta ljudligt. Jag pressade den skakande handen mot munnen i ett försök att dämpa de höga snyftningarna. "Maya, vad håller du på med?", mumlade Liv sömnigt. "Har det hänt något?"

Jag hörde hur hon mumlade något till personen bredvid sig, förmodligen Lucas, och hörde sedan hur hon reste sig ur sängen. Hon gäspade. "Maya?" Rösten lät högre nu, som hon äntligen vaknat till liv och var medveten om vårt samtal. Jag grät högre in i telefonen, kunde inte längre hejda de plötsliga tårarna och ångesten som steg inom mig. "Vad är det som hänt?" Jag hörde paniken i hennes röst. Jag hörde hur en dörr stängdes i hennes ände av samtalet och hur hon andades häftigt. "Maya, du skrämmer mig. Vad är det som hänt?"

"Liv.", viskade jag. Rösten lät svag och skakande. "Jag behöver hjälp. Du måste komma hit. Snälla du måste komma hit fort." Det hysteriska snyftandet fick min kropp att skaka ännu mer än vad den redan gjorde och med ögonen stängda gungade jag min kropp sakta fram och tillbaka där jag satt på det kalla trägolvet. Jag hörde hur Liv drog efter andan. "Jag kommer.", pressade hon panikslaget fram och tätt därefter hörde jag hur hon med gäll stämma väckte Lucas. "Klä på dig! Vi måste åka! Det har hänt Maya något!" Jag kände knappt igen henne röst. Den vanligtvis glada, ljusa stämman lät sammanbiten och panikslagen. Lucas mumlade något ohörbart, förmodligen fortfarande sovandes. 

"Lägg inte på, snälla", bedjande jag med svag stämma och reste mig på ostadiga ben från golvet. Huvudet snurrade och det svartnade plötsligt framför ögonen. Med huvudet i en tjock dimma hasade jag mig in i det mörklagda badrummet och fumlade med fingertopparna längst kakelväggen för att hitta lampknappen. Lampan tändes och jag kisade besvärat mot ljuset. Genast fann jag min egen tomma blick i spegeln på väggen över handfatet. Det blödde fortfarande från läppen och ögonbrynet och ansiktet var kantat av rött, tjockt blod som här och var börjat torka. En svag blåtira hade börjat ta form runt mitt ena öga och käken, där det första slaget kolliderat med min hud.