gråzon - l.k

kapitel åtta

22 januari 2021

"Bara lite kvar nu. Jag är alldeles strax färdig.", muttrade den koncentrerade mannen bakom mig och tog upp en papperstuss från brickan framför sig. Jag gav honom en knapp nick som svar och fortsatte stirra in i den röda väggen framför mig. Den uppdragna tröjärmen skavde mot min arm och min bara hud klibbade fast mot plasten på madrassen under mig.

Här hade jag legat i snart 20 minuter. Trots att jag var trött och utmattad efter ännu en vaken natt, så hindrade den stickande nålen mig från att komma till ro. Inte att det gjorde särskilt ont. Det var bara en obehaglig känsla som fick hela min arm att domna bort under nålens vibration. Men det skulle vara värt det, det visste jag redan. Hur ont det än gjorde och hur lång tid det än kändes som att det gick, skulle varje sekund vara värt det.

Den skäggiga och tatuerade mannen lade ner maskinen på bänken bredvid mig. "Sådär ja, då var det färdigt." Med hjälp av pekfingret petade han upp glasögonen på nästippen och sträckte sig fram för att kolla mig i ögonen. "Om du sätter dig upp så ska vi plasta in din arm."

Med handen i ett hårt grepp omkring min uppdragna tröja hasade jag mig upp i tatueringsstolen. "Var det så farligt som du tänkt dig?", fortsatte han samtidigt som han virade ett tunt lager med plast omkring min överarm.

Jag ryckte nonchalant på axlarna. "Nja, jag har ju gjort det förut." Min blick var fäst på bläcket på min arm som sakta men säkert täcktes av plast. Alltid med dig. Den snirkliga handstilen strax ovanför mitt armveck hade från början varit nedskriven på en nedklottrad och sliten postit-lapp. En sista påminnelse om att hon för alltid kommer vara med oss, i vartenda steg vi tar och kommer att ta genom livet.

Hjärtat värkte. Jag kunde inte hjälpa det. Trots att orden kändes både tröstande och stärkande, kunde jag inte undgå känslan av sorg som sköljde över mig. Precis som med så mycket annat påminde mig dem där orden om att hon faktiskt var borta. Borta för alltid. Inte för alltid med mig, som texten lydde. Iallafall inte fysiskt. Och bara tanken fick hjärtat att göra ont och kroppen att vilja skrika rakt ut.

Farmor påminde mig hela tiden om att mamma för alltid skulle vara med mig spirituellt och i både tanke och själ. Jag skulle kanske aldrig få uppleva hennes kramar igen, eller höra hennes röst. Men hon skulle alltid finnas där. Som en permanent del av mig och mina syskon. Ta hand om oss och se till att vi var säkra.

Men jag trodde inte på den smörjan. Hon var bara borta.

Tatueraren harklade sig och rullade bakåt över golvet i sin stol. "Alltid med dig" muttrade han och lade ner sina verktyg på bänken. "ja, nu är hon verkligen alltid med dig." Han gav mig ett snett leende och kliade sig i pannan. "Känner du dig nöjd?"

Jag stirrade ner på den nu nya, och permanenta delen av min kropp. Lät ett finger snudda över ytan. En suck slapp ur min mun och jag nickade stramt. "Tack."

Efter att jag betalat för min tatuering sade jag hejdå till tatueraren och begav mig ut ur studion med en ny detalj på min arm. En tatuering dedikerad åt henne, åt mamma. En tatuering som skulle påminna mig om att hon var med mig överallt och vart jag än går. Även fast det inte alltid känns så.

Påväg hem från studion stannade jag på pressbyrån och köpte mig en french hotdog. Trots att det fortfarande var kallt ute och snön låg tjock över gatorna satte jag mig utanför butiken på en parkbänk för att äta min halvdana lunch. Fingrarna blev snabbt kalla och kinderna blev förmodligen rosiga under den tjocka halsduken som var virad kring min hals. Men det gjorde ingenting, för kylan fick mig trots allt att tänka på annat.

Jag satt där på parkbänken med musik spelandes i hörlurarna en lång stund innan jag tillslut bestämmer mig för att det är dags att åka hem. Jag är själv förvånad över hur länge jag orkat vara ute idag och så länge som ångesten hållit sig borta har den inte gjort på flera månader.