gråzon - l.k

kapitel sjutton

12 februari 2021

Efter att jag druckit ännu ett glas med surt, vitt vin och försökt ignorera Ludwigs blickar tvärsöver rummet, där han fortfarande stod lutad mot köksbänken med armarna korsade över bröstet och blicken fäst vid mig, började jag återigen röra mig mot vardagsrummet. I ögonvrån såg jag hur Ludwig stod kvar och studerade mig. Leendet på läpparna var slugt och ögonen som börjat bli glansiga av alkoholen tycktes vara mörkare än vanligt. Den svarta skjortan stramade åt över de breda axlarna och tatueringen på hans bröst var fortfarande blottad mellan knapparna.

Jag knuffade mig fram genom hallen och vidare in i vardagsrummet, försiktig att inte spilla ur de överfulla glasen. En mörkhårig fräste irriterat åt mig att inte knuffas när jag passerade honom intill balkongen och gestikulerade argsint åt fläcken som den spillda ölen bildat på hans ljusa t-shirt. Likt många andra tycktes han vara berusad och när våra axlar snuddat vid varandra hade jag känt doften av cigarettrök och sprit. Jag himlade med ögonen och ignorerade hans brännande blick.

I den ljusblåa, fluffiga soffan satt Liv mellan två främmande killar med ett stort leende över läpparna. De vanligtvis bleka kinder var rosiga och håret som förut hängt över de taniga axlarna, var nu uppsatt i en slarvig tofs mitt på huvudet. Ögonen tindrade i ljuset och hon såg för första gången på hela kvällen ganska lycklig ut. Framför henne på glasbordet stod ett tomt shot-glas och en halvdrucken öl, och samtidigt som jag klev in i rummet började den ena av killarna återigen fylla det lilla glaset med en genomskinlig vätska. Förmodligen vodka.

"Maya, där är du!", utbrast hon högt när hennes blick föll över mig, där jag snubblade fram genom det trånga och mörklagda rummet med vinglasen mellan händerna. Hon hasade sig längre fram på soffdynan och placerade varsamt det ena benet över det andra för att inte riskera att visa för mycket under den korta kjolen. När jag nått soffkanten räckte hon sig ivrigt efter det ena glaset och slickade sig om läpparna. "Tack. Du är bäst." Rösten lät slät och det kombinerat med de rosiga kinderna och det stora leendet avspeglade en känsla av avslappning.

Killen till höger om Liv förflyttade sin hand från soffdynorna och sträckte fram den emot mig. Hans ansikte var obekant. Det mörka håret var delat i en mittbena ovanpå hans smala huvud och håret var precis tillräckligt långt för att kunna stoppas bakom hans öron. Ögonen var mörka, nästintill svarta, och i hans buskiga ögonbryn skymtades ett avlångt, bleknande ärr.

Hans hand var kall och våt av ölburken när hans hand mötte min i ett tafatt handslag. Hans stora hand omfamnade min lilla på ett sätt som fick mina korta, smala fingrar att försvinna i hans grepp. Han presenterade sig som August och fortsatte att obrytt att stirra in i mina ögon. "Maya.", muttrade jag innan jag tillslut släppte hans hand. Min handflata blänkte av vätan från hans ölburk och i ögonvrån såg jag hur han flinade över min grimas.

"Vi tänkte köra sanning och konka.", berättade August när jag satt mig tillrätta i skräddarställning på den fluffiga mattan intill soffan. Han skrattade roat och gestikulerade direkt åt Liv där hon satt och pratade med den andra rödhåriga killen på sin motsatta sida. Det klart Liv ville köra den leken. Det ville hon alltid. Hur gamla vi än tycktes bli och hur barnslig leken än tycktes vara älskade Liv att köra den så fort hon fick chansen. Jag trodde att det berodde på hennes kärlek för skvaller och drama och att vara den som först får reda på smaskiga detaljer om andra. 

Besvärat skakade jag på huvudet och ställde ner vinglaset på bordet efter att jag tagit en klunk. "Hur gamla är vi egentligen? Ni kan räkna bort mig.", sade jag och höjde händerna försvarande framför mig i luften. Det slutade alltid illa när Liv lyckades övertala mig till att köra sanning och konsekvens. De värsta utmaningarna och de mest vågade frågorna att besvara lyckades alltid hamna hos mig.