crush on my bestfriend (the fooo fanfic)

Kapitel 22 amulansen

UPPE I 60 000 LÄSARE OMFG TACK SÅ MYCKET❤️❤️

------------------------------

~~Lovisas pov~~

Jag kände en hand på mitt knä och tittade på killen som ägde handen.

-det kommer bli bra- sa ogge lugnt och log mot mig.

Dom senaste 10 minuterna av åkturen i polisbilen hade varit fruktansvärda. Ingen ville tala om varför vi behövde följa med till polisstationen, vad fan har jag gjort? Shit, undra om dom har ringt mina föräldrar.

Jag nickade nervöst mot ogge som tog sin hand i min, han är som min bror som jag aldrig fick. Jag tittade på Felix som också log mot mig, han visste att jag inte gillade ogge på det sättet och tog tag i min andra hand.

-gud vad skulle jag gjort utan er?- mumlade jag lågt.

Dom skrattade lågt och Felix pussade mig på kinden. I samma stund stannade bilen framför polisstationen.

-så ungar, ut med er nu.- sa den gråhåriga polismannen till oss och öppnade dörren. Jag släppte Ogges hand men höll kvar Felix, och suckade innan vi gick in i byggnaden.

-så, ni kan slå er ner här så kommer vi och hämtar er sen.- sa en kvinna i polisuniform till oss och pekade på ett väntrum lite längre bort.

Vi satte oss ner i en soffa och väntade under tystnad. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och jag kollade hela tiden på sekundvisarna på den stora klockan på väggen, Varje minut kändes som en evighet. Det känns Som när man sitter och väntar på att tändläkaren ska komma fram runt hörnet och ropa upp ens namn. Fast detta är värre. Mycket värre. Jag hade en känsla av att det var mitt fel att vi satt här, varför vet jag inte.

-Lovisa Skoog?- sa en man i 30års åldern och tittade på oss, det var bara vi här så det är nog inte så svårt att gissa vem jag är. Jag nickade.

-du kan följa med mig- sa han och alla vi 3 ställde oss upp. Han tittade på oss en i taget och suckade.

-ensam-

Helvete.

Felix gav mig en snabb kyss innan han släppte min hand och knuffade försiktigt på min rygg för att jag skulle följa med mannen som kollade otåligt på mig. Jag vände mig om en sista gång och tittade på ogge och Felix som log sorgset innan jag försvann bakom hörnet.

-varför är jag här?- fick jag fram efter en stunds promenad efter polisen som gick lite för snabbt genom korridorerna. Han svarade inte utan öppnade bara en dörr och väntade på att jag skulle gå in. Jag tog ett djupt andetag innan jag sakta gick in i det halvmörka rummet, mannen som följe med mig stängde dörren bakom mig och försvann ut.

Framför mig stod en man och en kvinna. Båda såg ut att vara i 50 års åldern.

-Lovisa Skoog?- frågade kvinnan.

-ja, det är jag. Vad gör jag här?- frågade jag oroligt. Hon pausade en stund.

-vi vill be dig att peka ut vem av de misstänkta som är skyldiga.- sa hon lugnt och pekade på det stora fönstret i rummet som plötsligt lös upp. I rummet bredvid stod 4 unga killar och tittade rakt på mig. Jag fick påengång syn på Lucas som stod och flinade åt mig, jag drog efter andan och backade snabbt bak.

-det är spegelglas, dom kan inte se dig vännen- sa mannen och försökte få kontakt med mig, men jag var helt borta. Det ändå jag kunde tänka på var han. Hans iskalla blå ögon, hans stora kalla händer och hans äckliga flin som han tittade rakt mot rutan just nu. Han visste att jag kollade på honom. Utan att se mig.

Under dom senaste veckorna har Felix och dom andra fått mig att glömma, och nu kommer allt tillbaks som om någon släppte en bomb. Allt han har gjort mot oss. Mot mig. Mot Oscar. Jag fick en klump i magen och kände hur pulsen steg, jag började se suddigt och tårar började rinna nerför mina kinder. Poliserna hade sprungit fram till mig och försökte lugna ner mig men det enda jag kunde tänka på var han. Polisernas röster försvann och istället fylldes mitt huvud med Lucas mörka röst

"den här gången slipper du inte undan hottie. Vi har en kaxig brud här, jag gillar det. Vet du hur sexig du är när du är arg" hans stämma hördes om och om i mitt huvud. Muren jag hade byggt upp hade nu rivits ner. Jag blundade hårt men fick då bara se Lucas ondskefullt flinade ansikte framför mig som skrattade högt, hans skratt ekade och jag drog frustrerat händerna genom mitt hår medan jag sjönk ner till golvet. Tårarna ville inte sluta komma och jag höll för öronen hårt för att bli av med Lucas som hade tagit över mitt huvud. Han var kvar. Jag skrek rakt ut och pressade ihop ögonen ännu hårdare samtidigt som jag tryckte mina handflator så hårt jag kunde på varsin sida av mitt huvud. Rösterna blev högre och högre till det bara blev oväsen, det ringde i öronen och jag hörde mina snabba och desperata andetag efter syre. Det sista jag såg var Lucas som skickade en slängkyss till mig innan han slängde bak huvudet och skrattade högt. Skrattet tonades ut innan allt blev svart.

-----------------------------

~~Felix pov~~

-hur mår hon?- doktorn log mig och svarade

- hon mår bra, hon hamnade i choktillstånd och svimmade, Det blev helt enkelt för mycket för henne att ta in.- jag nickade medlidande och tittade ner i golvet. stackars Lovisa, vi har ju kämpat med att Lovisa skulle må bra dom senaste veckorna för att hon skulle komma på andra tankar, och så utan förvarning. Bom. Så förstördes allting. allt. doktorn avbröt mig i mitt tänkade.

- Lovisa är i rum 34b med sina föräldrar ifall ni vill träffa henne- jag svarade inte utan sprang på en gång till hissen med ogge precis bakom mig.

Efter att lovisa hade gått in till  poliserna förut så satt ogge och jag otåligt kvar i soffan.

efter ungefär en kvart hör vi massa stressade röster och runt hörnet kommer en man med en medvetslös rödhårig tjej i famnen. Lovisa vad fan har du gjort nu? Pulsen steg och ogge och jag kastade oss upp från soffan och sprang igenom folkmassan som hade bildats runt min isa. vi frågade vad som hade hänt men killen som lyfte lovisa hade försiktigt lagt henne ner på golvet så han kunde ringa ambulans, allt hände snabbt efter det. amulansen kom 5 minuter efter och hämtade upp Lovisa. När dom lyfte in henne i bilen vaknade hon och tittade sig oroligt omkring. hon såg helt chockad ut och böjade gråta. Jag fick kämpa för att hålla inne tårarna när jag henne såhär. Hon fick syn på mig och öppnade munnen för att säga någon men blev blockad av ambulansförare som sprang runt henne inne i ambulansen. Det sista jag såg var Lovisa som med svaga muskler sträcke ut handen till mig och tittade på mig med trötta röda ögon innan ambulanmannen stängde dörrarna och åkte iväg.