Only Human

Kapitel 20

Katherines Perspektiv:

Efter jag och John har tränat färdigt för dagen börjar jag tänka på alla saker jag har försökt undvika sen stunden Antonio kysste mig. Hur kunde jag bara förlåta honom sådär? Hur kunde vi göra...det där... tillsammans?

Jag går upp till mitt rum i flockhuset med frustrerade fotsteg. Jag går in i rummet och ska precis stänga dörren efter mig när jag hör en röst viska mitt namn, bara att den inte ropar på mig utan pratar om mig.

"Hur tror du Katherine kommer reagera?" Det är Luna Lola som säger det och jag öppnar min dörr och går ut till hallen. Där står John och Lola men ingen av dem har sätt mig, jag gömmer mig lite i bakom hörnet så att de inte ska se mig om de bestämmer sig för att vända sig om.

"Lola, vi kan inte berätta för henne. Hon har gått igenom så mycket och att lägga till en extra sak på hennes tallrik kommer bara att byta henne." John mumlar ut orden och jag känner ångest linda runt mig som en filt. Vad är det han inte vill berätta för mig?

"Hon måste få veta, den där förbaskade Elias kommer ju aldrig säga något." När jag hör Elias namn känner jag genast att jag får en klump i magen. Vad är det som händer?

Jag ska precis gå fram till paret och fråga dem när jag känner någons andetag vid min nacke.

"Varför spionerar vi?" Antonios röst skrämmer mig och jag hoppar till lite. Jag vänder mig om så att vi står ansikte mot ansikte och kollar in i hans blåa ögon. Minnen va vad vi gjorde för bara några timmar sedan kommer tillbaka i mitt huvud och jag kan inte göra något åt leendet som visar sig på mina läppar.

"Jag vet inte, jag hörde mitt namn och nu säger de något om hur Elias vet och att jag inte får veta." Mumlar jag ut till honom. Han kollar ner på mig en lång stund med en blick som får mig att rodna och vilja gömma mig från hans vackra ögon.

"Okej Lola, jag kan väl berätta för henne, men inte idag. Hon verkade vara så glad när vi tränade idag och jag vet att det här kommer förstöra henne. Katherines föräldrar var mina bästa vänner, jag vill det här lika mycket som du." Johns irriterade röst väcker mig och Antonio ut ur transen vi var i.

Antonio rynkar på ögonbrynen och kollar förbi mig på hans föräldrar. Jag känner klumpen i min mage bli ännu tyngre. Min föräldrar?

Jag öppnar min mun för att prata med Antonio men hinner före mig.

"Jag tar reda på det, oroa inte dig." Säger han och går bort från mig och till kontoret på andra sidan flockhuset. Jag känner lite av min ångest gå iväg med hans ord. Han har alltid den lugnande effekten på mig.

Hans ord från tidigare kommer tillbaka till mig. Jag är kär i dig, det hade han sagt. När jag hörde dem orden var det som om jag kunde flyga. Hela min kropp hade fyllts av adrenalin och jag hade inte velat göra något annat än att slänga mig tillbaka i sängen och kyssa honom, för jag känner exakt likadant.

Även efter att han inte berättade om Elias till mig kan jag inte hjälpa det. Jag är kär i honom, jag är så kär i honom. Jag har förlåtit honom helt nu också, jag känner det på mig.

Jag går bort från min plats bakom väggen och börjar gå ut ur flockhuset hem till Elias igen. Jag ska fråga honom vad det är som händer.

*

Antonios Perspektiv:

Vad jag läser chockar mig tills jag inte ens kan säga något. Jag bläddrar igenom några fler papper i hopp om att hitta något som säger att vad jag precis läste inte stämmer men jag lyckas inte. Jag tycker synd om Katherine, jag tycker så synd om henne. Hon förtjänar inte det här.

Jag känner min ilska ta över när jag ser en bild på honom och jag slänger puttar papprena av bordet med ett morr. Jag går ut ur kontoret och mot mina föräldrars sovrum.

När jag kommer dit kan jag höra deras röster inifrån. Jag öppnar dörren och går in. Min mamma sitter på sängen och kollar på min pappa som precis har duschat och sätter på sig en tröja. När jag kommer in vänds deras blickar till mig och jag ser min mammas sura min när hon märker att jag kom in utan att knacka.

"Antonio! För guds skull kan du lära dig att man inte kommer in i någon annans rum utan att knacka?" Min mammas röst når mig och vanligtvis skulle jag bett om ursäkt men jag är för arg för att bry mig om det nu.

"Kan ni två lära er att inte vara lögnare någon gång?! Jag vill att ni berättar vad som egentligen hände med Katherines föräldrar. Nu." Orden kommer ut bestämt och när mina föräldrar kollar på varandra innan de kollar tillbaka på mig vet jag att de kommer lyssna.

*

Elias Perspektiv:

När jag hör hur osäkra hennes steg är vet jag redan att något är fel. Min varg känner till och med av det och nervositeten börjar bildas i mig. Katherines lukt når mig och jag går till yttedörren av min lägenhet innan hon ens hinner knacka på dörren.

När jag öppnar dörren ser hon inte alls förvånad ut. Utan ett ord eller en blick mot mig går hon förbi mig och in i huset. Min varg ylar av smärtan av att bli ignorerad av någon vi älskar.

Jag stänger dörren och följer efter henne in till köket. Hon dricker ett glas vatten med hennes rygg vänd mot mig och när hon har svalt hennes sista klunk vänder hon sig om till mig med en bestämmed blick.

"Jag kommer säga något nu och jag vill att du är hundra procent ärlig med mig, okej?" Hennes fråga får ångsten i mig att växa ännu mer. Jag tar långsamma steg mot mig och när jag är framme vid henne låter hon mig linda mina armar runt henne.

"Alltid." Svarar jag henne och hon verkar slappna av i mina armar lite. Hon ställer sig på tå och ger mig en puss på kinden. Gnistorna får mitt hjärta att hoppa över ett hjärtslag och jag slappnar av lite.

Hon kollar upp på mig med hennes vackra slilvriga ögon med en vänlig blick. Min ångest går bort och det känns som att allt kommer vara okej. Det kändes som att allt skulle vara okej tills hon ställde sin fråga.

"Vad vet du om mina föräldrars död som jag inte vet?"

*

De nästa två kapitlena kommer vara väldigt...interresanta.