Only Human

Kapitel 10

Katherines Perspektiv:

När jag vaknar är det första jag ser Johns brungröna ögon. Jag kollar runt mig och ser att jag ligger kvar i Antonios säng men Antonio själv ser jag inte. John harklar sig och min blick vänds mot honom igen.

"Jag ser att du och min son har blivit bra vänner." Säger han innan han går och ställer sig vid fönstret. Samma fönster som jag stod vid igår.

"Det är inte vad det ser ut som. Vi bara sov." Säger jag innan jag reser mig från den bekväma sängen. John vänder sig till mig igen och flinar.

"Det ser ut som min son och den ända tjejen jag skulle vara okej med att han spenderar sitt liv med har lite kärlek mellan dem." Säger han och jag skakar ivrigt på huvudet.

Jag vet inte om jag är kär i Antonio, allt jag vet är att jag älskar sättet hans läppar tjäns på mina. Jag skakar av mig tankarna innan John hinner se mig rodna.

"Hur mycket är klockan?" Fråga jag och John skrattar lätt innan han kollar på klockan som sitter stolt på hans arm. 

"Hon är sju, du borde göra dig i ordning om du vill komma till skolan i tid." Säger han och jag nickar innan jag springer ut ur Antonios rum och mot mitt egna.

Så fort jag kommer in i mitt rum går jag direkt till min garderob och väljer kläder. Jag tar en svart och vit randig tröja med mörka jeans. Jag sätter upp mitt hår i en tofs och sminkar mig lätt med lite maskara och rött läppstift.

Jag springer snabbt ner för trapporna och ser alla Smith bröder stå vid slutet av trappan. Jacob och Jackson kör armbrytning medan Antonio kollar rakt på mig.

Minnen från gårkväll kommer flödande tillbaka. Hans arm runt mig, våra ansikten så nära.

"Har du sovit gott?" Frågar Jackson när han ser mig. Han släpper Jacobs hand och kommer fram till mig. Hans bruna ögon ser ut att vara full av glädje. Jag ler.

"Ja, du då?" Frågar jag och han rycker på axlarna innan han börjar flina. Jag ger honom en frågande blick men hinner inte ställa någon riktig fråga innan han tar tag i min hand och rycker mig till honom.

Hans läppar snuddar vid mina öron när han pratar. "Du ser väldigt vacker ut idag Katherine." Mumlar han lågt men hinner inte säga något mer innan någon drar honom bak, ifrån mig.

"Håll dig borta från henne." Säger Antonio strängt till Jackson innan han puttar bak honom i väggen. Jag står stilla, shockad över vad som precis hände. 

Antonio går fram till mig och tar tag i min hand, precis som Jackson gjorde men hårdare, innan han leder mig ut ur huset. Hans ögon lyser röda, alltså är hans varg i kontroll just nu.

"Vad sa han till dig?" Är det första han säger när vi kommer ut ur huset. Jag vet inte varför han beter sig såhär. Hans bror undrade om jag hade sovit gott för sjutton skull. Antonio värkar märka det också eftersom hans grepp på min arm lossnar lite och hans ögon ser lugnare ut.

"Förlåt. Jag vet inte vad som kom över mig." Säger han i en låg röst. Han ser förvirrad ut, som att han inte förväntat sig att han skulle putta in sin bror i väggen.

"Antonio, mår du bra?" Frågar jag långsamt. Jag vill inte skrämma bort honom men jag vet att något är fel, jag känner det på mig.

"Katherine, jag har aldrig varit en våldsam person. Jag har aldrig varit någon som har mycket drama i sitt liv eller mycket uppmärksamhet. Det är så det alltid har varit och det är så jag alltid har gillat det. När du kom in i mitt liv ändrades allt." Han slutar prata. Han vill veta om jag vill höra mer. Jag kolar in i hans nu blåa ögon.

"Kom. Vi går upp till mitt rum." Säger jag innan jag vänder ryggen till honom och går in i huset. Det första jag ser när jag sätter fot i huset är Jackson på golvet och Jacob bredvid honom.

"Är han okej?" Frågar jag Jacob. Jacobs gröna ögon fokuserar på mig innan han nickar lätt. Jag känner någon bredvid mig och ser att Antonio, som mig, också kollar på hans bröder.

Jag börjar gå igen och Antonio gör samma sak. När vi kommer upp till mitt rum öppnar jag dörren men stannar innan någon av oss hinner gå in.

"Skolan?" Frågar jag Antonio och han skakar på huvudet. Vi ska skolka idag antar jag. Vi båda stiger in i rummet och jag stänger den efter oss. Antonio går och sätter sig på min säng.

"Jag var född 1998 och det var Jacob och Jackson också." Börjar Antonio och jag förstår att det här kommer vara en lång historia. Jag går fram till var han sitter och sätter mig bredvid honom.

"Jag föddes. En frisk son. Det borde ha gjort alla överlyckliga, eller hur?" Frågan är ingen fråga man ska svara på, utan bara tänka på svaret.

"Men det gjorde inte mamma överlycklig för när jag var bara en månad kom nyheterna att mamma var gravid igen. Nio månader senare föddes Jackson och Jacob. Alla var så fokuserade på dem att folk glömde bort mig. Redan vid tio månaders ålder hade mina föräldrar slutat ta hand om mig. Flock medlärarna tog hand om mig för mina föräldrar var för upptagna med Jacob och Jackson." Jag säger inget. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag viset aldrig att Luna Lola hade bett hennes flock medlemmar ta hand om Antonio.

"Jag trodde att kanske Jacob och Jackson inte var planerade men när jag frågade pappa om det sa han att mamma ville bli gravid så fort hon kom ut ur sjukhuset. Det gjorde ont att veta att jag inte var nog för att hålla mamma glad för ens en månad. Jag behövde alltid dela allting med dem. De är mina bröder och jag älskar dem men allt har ett slut.

"Jag tänkte alltid att när jag fyller 18 så kommer jag vara Alpha och det är något som inte går att dela på. Men jag hade fel. Jag är inte hel Alpha än för att mamma vill vänta. Vänta tills tvillingarna är 18 också så vi kan slåss om titeln. En titel som tillhör mig!" Brister Antonio ut. Han har holt in det här i flera år verkar det som.

"Jag lät Jackson och Jacob ta mina föräldrar ifrån mig, jag bryr mig inte länger. Men jag tänker inte låta dem ta dig." Säger han och jag kan inte hjälpa det längre. Jag drar honom till mig och vi kramas.

Jag vet inte hur länge men det känns rätt. Det känns rätt att ha honom i mina armar.

"Vi har inte känt varandra länge men jag kan lova dig en sak. Ingen kommer ta mig ifrån dig, någonsin." Säger jag innan jag ger honom en puss på toppen av hans huvud.

*

Elias Perspektiv:

Jag stänger skåpet. Allas ögon är på mig och jag börjar bli irriterad. Jag vet att jag inte varit i skolen ett tag men va i alla fall diskreta.

Jag känner Biancas blick på mig men väljer att ignorera det. Om jag skulle träffat henne innan kanske hon och jag skulle kunnat vara tillsammans idag.

Ibland vill min varg att jag ska gå och prata med henne men jag behöver bara påminna honom om tjejen jag egentligen älskar för att han ska bli tyst igen. Eller hon är ju inte bara tjejen jag älskar utan tjejen vi älskar.

Jag kom till skolan idag för att fråga Antonio vad jag ville fråga igår. Om han viste var Katherine var. Självklart är den ända dagen jag kommer till skolan den ända dagen han inte kommer. Jag suckar lätt för mig själv.

Jag tittar upp och min blick möter Biancas. Hon ler ett litet leende. Jag ler inte tillbaka.

*

Det där var bara första delen av Antonios berättelse. Det finns mycket mer som ni kommer få höra i framtiden. Jag vill så gärna att Elias och Katherine ska träffas men...vi får se.

Den här berättelsen har fått 250 och mer visningar. Tack så himla mycket till alla som tar tiden för att läsa mina skräpiga kapitel och speciellt tack till alla som tar tiden till att rösta och kommentera. Det är tack vare er som den här berättelsen kommer högre i topplistan så tack!

Kapitels 11 kommer vara ute snart så det är bara att vänta. Älskar er <3!