Only Human

Kapitel 14

Katherines Perspektiv:

Skoldagen gick snabbt och snart var jag i flockhuset med Bianca vid min sida. Vissa hälsade på henne och hon hälsade tillbaka. Jag hade frågat henne varför hon inte bor här men hon hade inte svarat.

Just nu står vi i mitt rum. "Vart tänkte du att vi skulle promenera?" Frågar Bianca och jag rycker lätt på axlarna innan jag sätter mig mer bekvämt på sängen.

"Jag känner inte till det här stället väldigt bra så vi får väll gå dit vägen leder oss." Säger jag skämtande och hon skrattar lite. Jag ställer mig upp och drar upp henne med mig.

"Kom." Säger jag innan jag börjar gå ner för trappan. Bianca följer efter mig men stannar när någon ställer sig framför oss. Antonio.

"Hej." Säger jag glatt och han ler tillbaka innan hans blick glider från mig till Bianca bakom mig. Han scannar henne från topp till tå innan hans blick kommer tillbaka till mig. Han lyfter på ett frågande ögonbryn men säger inget om att Bianca är här.

"Hej Bianca." Säger han och Bianca puttar sig förbi mig så hon står närmare Antonio innan hon ställer sig på tå så hennes och Antonios ansikten är ungefär på samma nivå.

Hon ler stort innan hon slänger armarna runt honom och drar honom närmare. En liten del av mig har lust att riva henne av Antonio och det är precis det jag är på väg att göra när hennes gråtande ansikte kommer upp i mitt huvud, hur ledsen hon var.

Jag harklar mig istället och Bianca släpper Antonio men vänder sig inte till mig. "Vi tänkte gå på en promenad, vill du följa med?" Hör jag henne fråga Antonio och jag tänker precis berätta att jag tänkte att bara i två tjejer skulle gå när Antonio kollar på mig och ger mig det största, finaste leendet jag någonsin har sätt.

Hur fan ska jag säga nej till det? Så jag nickar bara och fortsätter att gå ner för trappan.

Vi går ut ur huset och mot en park. Jag ignorerar hur Bianca inte släppt Antonio sen vi  gick ut ur huset.

*

Antonios Perspektiv:

Vi går vid en park. Det är mörkt och det ända ljuset är från de få gatlyktorna. Det är massa dimma också vilket ger det hela en spöklig känsla. Bianca håller om min hand hårt och jag vill inget hellre än att släppa taget.

Katherine går bredvid mig på min andra sida. Gåshud har formats på hennes lena armar medan min jacka känns för varm för mig. Ömtåliga människa, tänker jag för mig själv och börjar le.

Jag kollar runt och uppskattar natten när mina ögon fastnar på en figur. Ljust blont hår, rök och tomma flaskor är det jag ser och vet genast vem det är.

"Fan." Jag svär tyst för mig själv men Katherine verkar höra. "Vad är det?" Frågar hon och jag ger henne ett litet leende. "Kom bara på att jag behöver göra läxor efter det här." Ljuger jag och hon nickar men jag ser att hon inte tror mig.

Jag vänder mig till Elias igen. Han har inte märkt oss och jag hoppas ingen av tjejerna märker honom, det skulle ha konsekvenser. Hans blonda hår står ut i den mörka natten, han ser ut som en ängel. Men han är så långt ifrån en ängel man kan komma. Han står och röker, omringad av tomma alkohol flaskor.

Jag känner Biancas hand klämma extra hårt på min innan hon stannar till. Både jag och Katherine stannar också, lite framför henne, när vi märkt att hon gjort det. Hon kollar på något, eller någon kanske jag borde säga.

"Katherine." Säger Bianca skakigt medan hon pekar framför. Katherines ögon vänds mot hållet Bianca pekar och jag ser henne stelna till.

Jag vänder mig till Elias och ser att han fortfarande inte märkt oss och är upptagen i sin egna värld. Sen händer det jag hoppades inte skulle hända.

"Elias." Katherine viskar det lågt för sig själv men det når Elias öron för hans huvud vänds genast mot vårt håll och hans iskalla blåa ögon blir stora.

Han kollar på Katherine i några sekunder innan han springer till oss. Springer så snabb att jag inte hinner blinka innan han är framme vid oss, framme vid Katherine.

Elias Perspektiv:

Hon står framför mig. Hon står framför mig. Hennes bruna hår faller ner till hennes höfter som ett vattenfall av den finaste chokladen. Hennes gråa ögon lyser nästan mot den mörka natten. Hennes fylliga, rosa läppar gapar.

Jag slösar inte mer tid utan drar henne in i kramen jag saknat i två år nu. Hon reagerar inte i några sekunder men jag bryr mig inte utan njuter bara av de bekanta gnistorna som dansar över mina bara armar.

"Elias?" Frågar hon tyst och jag kan inte hålla det bak längre. Ett brett leende sprider sig över mina läppar och jag känner hur det tunna, rosa skinnet jag kallar läppar sträcks ut. Jag har inte lett i över ett och ett halvt år, det känns konstigt.

Katherine drar änklingen mig närmare. Hennes armar kommer runt min nacke och jag känner hur min tröja blir blöt. Hon gråter. För at vara ärlig skulle jag nog också gråta men alla mina tårar har tagit slut.

Vi hör någon harkla sig och kollar upp för att se Antonio stå med en gråtandes Bianca vid sin sida. Bra, tänker jag för mig själv medan jag drar Katherine under min arm. De två kan få vara tillsammans.

"Antonio, det är han! Han är Elias!" Brister Katherine ut av glädje och Antonio nickar långsamt medan Bianca bara gråter ännu mer. Visste Antonio att jag var killen Katherine letat efter?

"Jag vet Katherine men...han är inte samma Elias som du kommer ihåg. Han har ändrats-" Börjar Antonio men får inte en chans att fortsätta innan Katherine avbryter honom.

"Vänta...du kände honom...och du sa inget till mig?" Frågar hon i en seriös röst. Antonio tar ett steg närmare Katherine men hinner inte göra något mer innan hon örfilar honom.

Det låter som om det gjorde väldigt ont. Ljudet ekar högt i den tomma parken.

"Du visste vart han var men sa inte till mig efter du såg hur mycket jag saknade honom? Antonio! Du såg mig gråta! Varför sa du inget?" Skriker hon och ska precis hoppa på honom när jag drar henne bak.

Det var längesen jag såg Katherine och jag vill inte se henne ledsen just nu, för det är hon. Om man inte kände henne kanske man skulle trott att hon var arg men det är inte fallet. Hon känner sig bara besviken och tar ut det genom ilska.

"Så hon var horan?" Frågar Bianca igenom sina tårar och jag morrar högt mot henne och hon blir tyst. Katherine tittar på mig till Bianca innan jag ser henne svälja. Antonio tittar ner i marken.

"Kom Elias, vi har mycket att snacka om." Säger hon innan hon tar tag i min hand. Jag försöker ignorera gnistorna medan hon drar mig bort från de två ledsna vargarna.

Hon drar mig till en bänk i parken och för första gången på två år önskar jag att jag var nykter.

*

De har änklingen träffats igen! Jag sa ju att viktiga saker skulle hända i det här kapitlet. Så...Katherine och Antonio typ bråkade, det var mer Katherine som skrek på honom men aja. 

350 och mer läsare!!! Jag älskar varenda en av er. Kommentera och rösta, älskar er<3!