Only Human

Kapitel 11

Antonios Perspektiv:

Jag har aldrig varit så still som jag är just nu. Bredvid mig sitter Jackson, vi är i pappas kontor. Jag vet varför vi är här, jag slog Jackson och för att jag skolka idag.

Pappa sitter vid slutet av rummet med mamma. Hon blickar mig medan tårar rullar ner hennes kinder, de har inte slutat sen hon fick reda på att jag och Jackson bråkat.

"Jag uppfostra inte dig till att vara en våldsam person!" Hade hon skrikit till mig när jag kom ner från mitt rum. Du har inte uppfostrat mig alls, ville jag säga till henne men valde att hålla tyst.

Katherines och mitt samtal hade verkligen hjälpt mig, det kändes bra att prata med någon om något som jag känt hela mitt liv.

Jag hade kommit ner för trappan med ett leende på mitt ansikte men det hade gått bort så fort mammas hand nuddade mitt ansikte. Hon hade örfilat mig, hårt.

Jag hade slått Jackson hårdare än menat och han hade svimmat från smärtan, tydligen. Jackson sa att han förlåter mig och att det var fel av honom att stöta på Katherine men det hade inte vart nog för mamma.

Jag har alltid vetat att mamma prioriterat tvillingarna över mig men det är nu, för den första gången, som jag egentligen känner det. Smärtan av att veta att din förälder älskar ditt ena syskon mer än dig.

Pappa hade rusat ner när han hörde mamma skrika på mig. Vid det här laget hade Jackson börjat vakna. Jacob var någon annan stans, jag vet inte var.

Pappa hade lugnat ner mamma och nu sitter vi alla i hans kontor. Jag har inte rört på en muskel sen vi satte oss ner.

"Varför Antonio?" Det är pappa som bryter tystnaden. Hans grönbrun ögon är fokuserade på mig och jag suckar.

"Jag har redan sagt att det inte var meningen att så honom, speciellt inte hårt." Säger jag så lugnt jag kan. Jag försöker kolla på pappa men mina ögon fortsätter att snegla mot mamma och hennes glansiga gröna ögon.

"Man slår inte bara sin bror sådär!" Skriker mamma innan hon försöker springa mot mig. Pappas armar runt henne håller henne fast.

"Han...han flörtade med Katherine. Pappa du har säkert också slagit någon för att de stötte på mamma. Det var inte ens jag, det var min varg." Försöker jag. Pappa kollar ner på mamma i några sekunder innan han kollar på mig igen.

"Antonio, vi hade tänkt att...att kanske..." Pappa säger inget i några och jag blir frustrerad.

"Säg bara." Säger jag innan jag lutar bak i stolen. Pappa kollar ner på mamma igen och de byter blickar innan pappa kollar på Jackson och mig igen.

"Vi tänkte att kanske Jackson och Katherine kunde...kanske gifta sig med varann." Mumlar pappa lågt men jag hörde. Både mina och Jacksons ögon blir stora.

Jag känner min varg försöka komma fri men jag gör mitt bästa för att inte låta honom komma till kontroll.

"Pappa nej! Du kan inte bara bestämma vem Katherine ska gifta sig med. Vi har redan gått igenom det här på mötet, inga giftermål." Brister jag ut och pappa suckar innan han kollar ner på mamma igen. Hon har äntligen slutat gråta.

"Vi tänkte att de kunde gifta sig senare. Om några år kanske. Katherine behöver en varulv som älskare, speciellt om hon ska få tillbaka hennes flock. eftersom Jackson snart kommer bli Alpha så-" Jag låter inte pappa säga färdigt.

"Vart ska Jackson bli Alpha?" Frågar jag. Jag vet redan svaret men den lilla chansen att vad jag tänker kan vara fel ger mig hopp. Pappa kollar ner på mamma för den hundrade gången innan han kollar tillbaka till mig igen.

"Med ditt våldsamma beteende på senaste tiden tycker din mamma att det kanske skulle vara bättre att ge Jackson titeln." Säger han lugnt, som att han är räd att jag kommer explodera.

Jag känner min varg bli argare och starkare för varenda sekund. Han vill komma ut och han vill göra det nu.

"Ni ville att vi skulle slåss om titeln och jag sa ja! Vad mer vill ni ha från mig? titeln till Alpha tillhör mig och det spelar ingen roll om ni är Alpha och Luna ör titeln tillhör mig!" Skriker jag. Jag ställer mig upp och går fram till min pappa.

"Du gör exakt samma sak som Jackson gjorde. Du tar Katherine iväg från mig. Vill du också svimma pappa?" Orden bara rusar ut ur mig. Jag vet inte varför jag precis hotade min pappa, det var nog inte ens jag utan min varg.

"Är du seriös Antonio? Först din bror och nu din pappa!" Skriker mamma och jag känner hur jag har fått nog.

"Håll käften! Alla bara håll käften!" Skriker jag till dem innan jag går ut ur rummet, jag vill inte skada någon mer än vad jag redan gjort.

När jag öppnar dörren för att gå ut står vakter där. Jag ger dem förvirrade blickar innan jag känner det. En nål sjunker in i min arm.

Allt blir suddigt tills jag bara ser en massa färger. Det sista jag hör är Jacksons springande fotsteg.

*

Elias Perspektiv:

"Kan du bara kolla på mig i alla fall." Säger en röst bakom mig, Bianca. Jag var så nära på att gå hela dagen utan att snacka med henne men självklart måste hon komma fram till mig.

Jag stänger min bil dörr som jag precis öppnade innan jag vänder mig om till blondinen framför mig. Hennes gröna ögon kollar på mig med en viss glädje och jag kan inte hjälpa den bittra känslan som kommer över mig.

"Jag kollar på dig." Säger jag och jag hör hennes hjärta öka takten när hon hör min röst. Jag suckar lågt för mig själv när hon tar ett steg närmare mig. Hon tar tre steg till och snart är hon framför mig.

Hon kollar upp på mig och börjar långsamt stå på tå, våra ansikten bara centimeter ifrån varandra.

Jag känner min varg vilja luta sig till henne också. För någon anledning låter jag honom leda mitt ansikte till hennes.

Hennes läppar känns bekanta mot mina egna. De är mjuka och jag känner mina armar linda sig runt henne. Gnistorna blir som en vild eld och jag känner mig själv tänka lite.

Bianca skulle kunna vara mitt ligg för idag, tänker jag för mig själv edan jag öppnar upp hennes mun med min tunga.

Men sen känner jag det. Jag känner lukten av henne. Jag bryter mig snabbt bort från Bianca och kollar runt mig.

Hundratals elever går omkring, vissa kollar på mig och Bianca. Vart fan kommer hennes lukt ifrån?

"Är du okej?" Frågar Bianca och jag kollar ner på henne innan jag suckar. Hennes läppar är en mörk nians av rosa och lite svullna va kyssen.

"Ja. Jag mår perfekt." Mumlar jag lågt till henne innan jag löst puttar henne bakåt. Hon snubblar och tar några mer steg bak. Jag kollar på Bianca en sista gång innan jag öppnar bil dörren igen och kör iväg.

En tanke sitter kvar i mitt huvud.

Jag måst hitta Katherine. Två år utan henne är 712 dagar för mycket.

*

Någon jag älskar dög nyligen och det har varit svårt men jag lyckades dra mig själv ihop och skriva ett till kapitel.

Hoppas ni gillade det här kapitlet och rösta!!!

Ses <3!