Only Human

Kapitel 16

Katherines Perspektiv:

När jag vaknar är det första jag hör ett barn som skriker. Jag öppnar mina ögon långsamt och det är då jag märker att jag fortfarande är i parken.

"God morgon." Hör jag en mörk röst framför mig säga. Jag tittar på medan Elias ger mig en Subway macka och en vattenflaska.

Jag lyfter på ett frågande ögonbryn innan jag tar emot maten. Jag sätter mig upp och ser att vi fortfarande är på samma bänk som vi satt på igår. Igår. Så mycket hände igår. Jag kan inte fatta att Antonio kunde ljuga för mig om en sån stor sak.

"Tänker du äta det där eller ska jag ta den?" Frågar Elias med ett brett leende på hans rosa läppar. Hans blonda hår ligger huller om buller och hans blåaögon glittrar. Jag har saknat det här. Jag har saknat honom.

"Jo, men jag tänkte bli lite fräsch först. Jag förstår att vi somnade här men kan vi gå hem till dig eller något?" Frågar jag medan jag lägger ner maten och försöker fixa mitt hår lite. Elias nickar innan han reser sig från bänken.

"Jag...Katherine, jag bor med vissa människor som inte är väldigt snälla. Jag behövde någon form av distraktion efter vi separerades och jag kom in i fel saker. Saker jag ångrar att jag ens tänkte på då. Det blev väldigt dåligt i alla fall så jag flyttade in med två vänner. De kommer inte gör något men jag vill inte att d ska träffa dem. Inte än." Svarar han och jag rynkar på ögonbrynen innan jag reser mig upp.

"Men vi måste gå nånstans. Vi kan inte vara kvar här." Säger jag och Elias nickar innan han kollar ner på sina svarta skor.

"Katherine,"-han tar ett steg närmare mig "jag älskar dig och det är därför jag inte mådde bra efter jag förlorade dig. Jag vill inte se dig bli besviken på det jag har blivit. Det jag är." Säger han och tar det sista steget för att vi ska röra varandra. Han kramar mig hårt och jag känner hur mitt hjärta lättas.

"Jag älskar dig så jävla mycket Elias." Mumlar jag innan jag drar bort från honom. Jag kollar in i de klarblåa ögonen jag älskar så mycket.

"Vi behöver inte gå hem till dig. Jag behöver ändå gå tillbaka till Johns flock och träna, jag tycker jag och Antonio kanske också borde prata." Säger jag och han nickar.

"Kom ihåg att du bara ska prata med honom, okej?" Frågar han och jag nickar ivrigt innan jag tar maten, ger Elias en puss på kinden och börjar gå mot flockhuset.

Elias har ändrats lite, tänker jag medan jag går på gatan som leder till flockhuset. Han röker nu, dricker också. Men det är inte det som stör mig. Jag kan se igenom hans fina leende och se att han gömmer något. Jag undrar också vad jag och han är. Är vi vänner eller betydde den där kyssen mer för honom än vad den gjorde för mig?

Innan jag hinner tänka färdigt så står jag framför flockhuset. Jag går in och det första jag ser är Bianca som kommer ner för trappan. Hon har på sig kläderna från igår. Hennes ögon har mörka ringar runt sig och hennes blonda hår ser trassligt ut.

Hon märker inte mig och jag ställer mig åt sidan innan hon hinner göra det. Hon går ut ur flockhuset med huvudet lågt. Sov hon här idag? Varför gjorde hon det?

"För att hon var ledsen." Jag hoppa till och vänder mig snabbt om innan jag möter Antonios blåa ögon.

Antonios Perspektiv:

Hennes gråa ögon kollar på mig intensivt men jag skulle kunna bry mig mindre, jag är bara glad att hon är här. Jag kunde inte stänga ögonens för en sekund utan att jag såg den besvikna blicken hon hade gett mg igår.

"Antonio..." Hennes röst får min varg att komma till liv och jag behöver lugna ner honom så att han inte försöker ta kontroll över vår kropp.

"Ja?" Frågar jag när det går några sekunder i tystnad. Hennes trassliga hår ligger lite skumt på hennes huvud och jag får lusten att gå fram till henne och rätta till det.

"Jag...jag tycker vi borde prata men inte nu, okej?" Hennes röst är sträng och känns så annorlunda från den glada rösten hon normalt pratar till mig med. Hon killar ner på hennes skor och bryter våran ögonkontakt.

"Jag ska bara duscha och ta lite kläder. Jag tänker prata med John också innan jag...innan jag går." Jag känner min varg yla inom mig med tanken att hon ska gå. Jag vill säga till henne att inte gå, att jag är ledsen. Men jag vet att det skulle vara en lögn. Jag gjorde vad jag gjorde för en anledning och att ljuga för henne skulle inte hjälpa något. Men den första delen...

"Varför ska du gå? Elias bor med de äckligaste människorna du kommer träffa i ditt liv. Stanna I flockhuset och träna upp dig. Ta tillbaka din flock och sen kan du och Elias göra vad fan ni vill." Orden kommer ut lite hårdare än vad jag ville men hon verkar inte bry sig.

"Jag kan inte bo i samma hus som dig och-" Jag låter inte henne säga färdigt innan jag tar några steg fram så att vi står så nära att vi nästan nuddar varann.

"Du kan vara hur sur på mig som helst men ha inte mer ilska för mig än vad du har kärlek för din flock och din plats som deras Alpha. Jag kan undvika dig om du vill, vi behöver inte prata alls om du vill det. Gå bara inte Katherine. Inte nu." Jag hör själv desperationen i min röst men jag kan inte hjälpa det.

Jag vill inte att hon går någonstans, speciellt inte för att bo med Elias. Jag vill också att hon ska kunna ta tillbaka sin flock och för att göra det behöver hon min pappa.

"Okej. Men jag behöver lite tid Antonio, lite tid bort från dig. Jag behöver tid att svälja faktumet att du svek mig. Ge mig bara lite tid, jag kommer till dig när jag är redo." Säger hon, hon kollar fortfarande inte på mig. Jag vill säga något tillbaks men hon går förbi mig innan jag får chansen.

Jag vet att det kommer vara svårt men jag kommer inte låta henne gå. Katherine har snabbt blivit en stor del av mitt liv och dagen jag låter henne lämna mitt liv är dagen jag dör.

*

Förbered er för vad som kommer mina älskade läsare.

Jag vet att jag har varit borta i flera månader men jag har faktiskt jobbat på mycket på både wattpad och i mitt personliga liv.

Jag vet att det här kapitlet inte är mycket alls men ha tålamod med mig. Den här boken kommer vara värt det.

Rösta och kommentera så kommer nästa kapitel vara uppe snarare.

Puss Puss