Ahmed Tha Story

Den dramatiska middagen

Förra veckan åt vi middag med mammas väninna och hennes familj. De blev vänner i tjugoårsåldern när de började jobba på samma jobb. Hon heter Eva och har två barn som heter Linus och Frida och en man som heter Fredrik. Linus och Frida är två tvillingar som är lika gamla som mig. Karahem brukar tvinga dom+mig och Rhabis att leka med henne. Det är alltid hemskt, fast något som är ännu hemskare är mammas mat... Jag har ju redan berättat hur det är när mamma lagar frukost.

Flashback från förra gången: Så varje morgon kl 4:55 vaknar jag av att mamma lagar frukost och 5 min senare måste Rhabis ringa brandkåren.

Allt hade varit rätt lungt fram tills vi skulle äta. Karahem tvingade oss att leka med henne, men vi gömde oss i garderoben så hon hittade inte oss. Rhabis fick en låda i huvudet och det tyckte jag var väldigt trevligt.

Sen var det dags att äta och det var då det hemska började. Mamma hade lagat någon slags maträtt som man äter i Afghanistan. Det såg inte gott ut tyckte jag, men Eva, Fredrik, mamma och pappa tyckte att det såg och var jättegott... Det var någon slags röra av grönsaker tror jag, men jag är inte helt säker. Karahem började sedan prata i non-stop, så vi andra såg det som en chans att rymma. En efter en smög vi långsamt därifrån och sedan ut i hallen. Vi bestämde oss för att gå ut och spela fotboll(som vanligt). Det som vanligt hemskt för jag fick bollen i huvudet tre gånger innan det ens hade gått fem minuter. Efter att jag fått bollen i huvudet tre yttliggare gånger(efter 5 min) så märkte vi att Karahem stod och glodde på oss i fönstret. Sedan såg vi hur hon sprang mot hallen och då visste vi att hon skulle komma ut och typ döda oss. Vi började springa samtidigt som vi hörde hur Karahem skrek och snart så började hon jaga oss!

Efter ett tag så kollade jag bak och om jag inte minns helt fel så hade hon en kastrull på huvudet och en kniv i handen. Då blev jag fan rädd och drog med mig Linus åt ett annat håll och offrade Frida och Rhabis. Det var egentligen inte meningen att Frida skulle bli kvar men Rhabis hade jag gärna offrat till Karahem. Vi kom fram till en park där det fanns en sjö, så vi bestämde oss för att stanna och vila en stund. Jag berättade om varför vi stack iväg och om kniven i Karahems hand. Sedan gjorde vi en plan för att kunna rädda Rhabis och Frida fast planen behövdes inte för efter ca 7 min så kom Rhabis, Frida och Karahem springandes. När Rhabis skulle över bron så snubblade han på en pinne och ramlade ner i sjön och då fick jag en asbra idé. Jag hoppade ner i sjön eftersom att Karahem knappt kan simma. Frida och Linus gjorde samma sak. Det gjorde Karahem skitsur så hon gick hem, tror jag.

När vi ändå var i vattnet så passade vi på att bada lite. Eftersom att klockan var runt 20.30 så var det inga människor i parken. Det var jättetrevligt att bada i mörkret faktiskt. Helt plötsligt så skrek alla: "AHMED, BAKOM DIG!!" och sen hoppade någon på mig bakifrån och jag skönk ner i till botten samtidigt som allt blev svart. Jag vaknade i gräset brevid sjön, ensam, trodde jag men jag hade fel. Ungefär 50-100 m bort jagade Karahem dom andra i en jättestor klätterställning.

Jag gick dit och klättrade upp och hittade ett gömställe åt oss. De fick syn på mig så jag vinkade åt dom att komma hit. Karahem var inte i närheten så egentligen hade vi kunnat rymma men så fort de var framme såg jag henne. Alla duckade för att hon inte skulle kunna se oss. När kusten var klar så rymde vi därifrån med Karahem efter oss, för hon hade självklart fått syn på oss. Vi sprang på en gata som jag aldrig någonsin sett tidigare, men det såg ut som att vi var i stan. Så vi sprang alltså från förorten till någon del av Stockholm som jag aldrig sett tidigare. Efter ett tag sprang vi ner till tunnelbanan och hoppade på nästa vagn tillbaka hem. Karahem kunde inte se oss för vi satt bakom henne.

Jag minns inte så mycket av vad som hände när vi hoppade av vagnen, men jag minns att vi svängde in på en gata för att bli av med Karahem. Det visade sig att det inte var en gata utan en återvändsgränd. Karahem stod framför oss med kastrullen (som hade fått en stor buckla på vänstra sidan) på huvudet och kniven i handen. Jag måste erkänna att jag var fan rädd på riktigt då. Jag la märkte till att det var blod på kniven och försökte se vem som hade blivit skadad, men jag kunde inte se några knivmärken på någon av Rhabis, Frida och Linus. Sedan kollade jag ner på mina armar och såg stora blodiga sår på mina handleder och sedan blev allt svart.

Jag minns bara att jag vaknade upp på sjukhuset och tydligen så hade allt varit verkligt fram tills jag fick bollen i huvudet för sjätte gången. Jag hade tydligen svimmat, vilket betyder att jag hade drömt allt annat.

Detta var ett skumt kapitell, men jag kände att jag ville berätta om min väldigt obehagliga dröm.

Hare så bra tills nästa gång vi ses!

Xoxo, Ahmed.