gråzon - l.k

kapitel ett

1 januari 2021

Fyra månader. Det hade gått fyra månader, fyra hela månader sedan mina känslor tillslut bleknat bort och jag blivit förlamad av smärtan som lämnat min kropp. Fyra månader sedan jag tappade precis allt, och allt som kvarstod av mig var ärr och tomhet. Fyra månader bestående av blod, svett och tårar. Fyra månader följt av konstanta samtal till en förtvivlad mormor, viskat att "helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lungor kvar" tills hon tillslut skrikit åt mig att det var dags att skärpa sig, ta sig i kragen och gå vidare i livet precis som alla andra. Fyra månader sedan jag blivit känslokall och börjat kyssa pojkar enbart för att lämna dem mållösa och förtvivlade på det sätt som jag själv blivit. Fyra månader av rena helvetet.

Nittiotvå vakna nätter och en kropp bortdomnad av utmattning. Nittiotvå dagar av utmattning och nätter som jag spenderat som vaken och sömnlös. Nätter som jag legat vaken tills lakanet knölade sig under min kallsvettiga kropp och tills tårarna slutat rinna. Tills det kompakta mörkret utanför fönstret ersatts med ljus och tills tystnaden ersatts med ljud. Tills bit för bit av mig var borta.

Den svarta ringen runt 1 september i almanackan på min vägg lyste mot mig, hånade mig. Andra ringade in lyckliga dagar, när man blev tillsammans med någon, datumen ens nära blev ett år äldre eller dagar man ville rista in i minnet. Men trots att detta egentligen var en dag jag skulle ge vad som helst för att glömma hade jag ringat in detta datum ändå, och varför visste jag inte.

1 september var dagen då jag miste min allra största beundran i livet och dagen då jag gått sönder i tusen bitar. Dagen då den där helvetes cancern vunnit över min älskade mamma och tagit henne ifrån oss. Dagen jag aldrig lär glömma, hur hårt jag än försöker.

Tjugotredje november år 2019 kom mina föräldrar hem efter ett besök hos barnmorskan, båda med ansikten prydda av oro och förtvivlan. Mamma hade försökt dölja det, hon försökte sig på ett leende när hon fick syn på mig och min storebror i soffan framför teven, men trots det försäkrande leendet hon provat sig på såg jag att något var fel. Ögonen tindrade inte som de brukade göra när hon var lycklig, och dem var heller inte omringade av de bekanta solfjädrarna som brukade smycka hennes hud. Hennes blick var tom, tom och förtvivlad.

Pappa däremot var inte särskilt bra på att dölja sin förtvivlan, det verkade inte ens som han försökte. Han lade ner bilnycklarna på köksbänken med en hård smäll och sjönk hjälplöst ner på barstolen med huvudet begravt mellan handflatorna. Mamma som genast slutit sig upp vid hans sida, lyfte efter en stund blicken och kollade på mig och min bror. Hon suckade och gnuggade sig i pannan. "Det ser inte bra ut", hade hon sagt. Vad hade inte sett bra ut? hade jag velat fråga, men jag hade inte hunnit yttra orden förrän pojken bredvid mig öppnat munnen. "Är det något fel med bebisen?"

"Inte bebisen, det är något fel med mig."

Jag kommer ihåg den dagen så väl. Mamma och pappa hade åkt till barnmorskan för att göra ännu ett ultraljud och kolla så allt var okej med det kommande tillskottet i familjen. Mamma var fyra månader gravid och magen hade precis börjat synas under tröjan. Jag som alltid velat ha ett yngre syskon var överlycklig över faktumet att fyra skulle bli fem, och när jag såg oron i min mammas blick kunde jag inte hjälpa att få ont i magen. Hade hon mist bebisen? Var det något fel på den?

Men nej. Inget var fel på bebisen, trots mammas ålder och de bekymmer barnmorskorna varnat om. Bebisen var okej, och frisk, det var inte det som var felet. Det var knölen de funnit i mammas mage som var felet. Cancer. Min mamma hade cancer.

Hela vintern och våren bestod av konstanta sjukhusbesök och en tuff cellgiftsbehandling. Vid det här laget kunde jag inte komma ihåg hur ett liv utan sprutor, mediciner, kala väntsalar, oro och stress såg ut. Bebisens ankomstdag närmade sig allt mer, och mamma blev allt sämre. I samband med att bebisen sparkade för första gången blev mamma inlagd på sjukhus på heltid, och sjukhuset förblev mitt andra hem. Det kom att bli det ställe där jag spendera de flesta eftermiddagar efter skolan och jobbfria kvällar.