Could a bad boy love a good girl?

0.7

"Kom här Hanna och hjälp mg att städa" ropade mamma stressat från nedervåningen.

Ikväll var det dags för släktkalas för mig och min lillebror Axel. Våra födelsedagar var så nära varandra att vi alltid firade oss samtidig.
Ja det kanske är lite töntigt med släktkalas men va sjutton jag älskar att träffa släkten. Det är alltid så mysigt och vi träffas inte så ofta.

"Jag kommer strax" ropade jag tillbaka från min säng. Jag låg och snackade med Milla på telefonen. Vi gjorde alltid det och just nu hade vi mycket att snacka om.

"Så du och Filip alltså...?" frågade jag exalterat.

"Nu är det officiellt hahaha" svarade Milla och jag kunde känna hur hon log stort från andra sidan av luren.

"Jag är så glad för din skull Milla!! För nu kan du ägna aaaall din tid åt att hinna en kille till mig" skojade jag.

"Absolut, ska jag sätta upp annonser om att du söker kille?"

"Millaaaaa seriöst!!!"

Vi fortsatte snacka i nästan över en timma innan mamma kom in på mitt rum och drog mig upp ur sängen för att hjälpa henne med att städa.

"Jag måste dra vi hörs! Pusss"

"Puuussss"

Vi la på och jag gick med tunga steg mot dammsugaren. Jag kunde inte varit mer sugen på att spendera tid med den...

~2 timmar senare~

Vi hade städat färdig, jag hade gjort iordning mig och just nu stod jag och hjälpte till med maten i köket. Det luktade otroligt gott!! Jag kollade ut genom fönstret som var ut mot gatan och såg en bil parkera framför huset. Jag småsprang mot dörren och såg mormor och morfar hoppa ur bilen.

"Hallooooj!!" ropade jag till dem.

"Nämen hej Hanna! Så kul att vi fick komma!" svarade mormor och kramade om mig.

Dem tog av sig sina ytterkläder och vi fortsatte in i köket. Det dröjde inte länge förens mina kusiner också kommit och huset var fullt. Äntligen skulle vi få äta!! Det är typ det bästa under hela kvällen!

Vi satt och åt och alla pratade högt med varandra. Mamma gick iväg mot köket och efter några minuter började alla sjunga högt.

"Ja må dem leva, ja må dem leva..." och så fortsatte dem hela låten ut.

"Önska er något" sa mamma exalterat och ställde tårtan framför oss.

Vi blåste ut ljusen och det var här jag önskade mig det. Eller ja, honom. Anton. Jag visste inte riktigt varför. Men en sak var säker och det var att han på något sätt lyckats klistra sig fast i huvudet på mig och vips så hade jag önskat mig honom. Men vad spelar det för roll? Hur ofta slår dem önskningarna in egentligen? Det är bara något som någon har hittat på för att göra allt lite roligare med tårtan.

Alla började hugga in och jag tog såklart en alldeles för stor bit. Det dröjde inte länge förens jag hamnat i världens matkoma, as usual. Jag tackade för maten och gick med trötta steg mot soffan. Jag började scrolla igenom några selfies jag tagit tidigare idag och bestämde mig för att lägga ut en av dem på händelserna på Instagram med captionen "snapa mig" och sedan min Snapchat i hopp om att någon snygg kille möjligtvis kanske fick för sig att lägga till mig på Snapchat. Man kunde ju alltid hoppas.

Jag la ifrån mig telefonen ett tag och lekte lite med min lilla kusin. Han var urgullig och älskade när jag lekte med honom. Han är nog ändå favoriten. Jag har bara killkusiner mem det är inget jag klagar på. Ibland är det lättare att vara med killar än tjejer för vi tjejer ska alltid jämföra oss med varandra och vara så pråliga. Med killarna kan man istället springa runt och spela fotboll eller hitta på en massa kul. Eller ja så var det iallafall förr innan alla växte upp och nu sitter alla bara med sina mobiler.

Jag kände hur min mobil vibrerade till i fickan och jag tog direkt upp den för att kolla vad det var. Kanske var det någon som lagt till mig på snap? Vem visste?

När jag kollade på skärmen fick jag en lätt hjärtattack. Där stod hans namn. Anton Hägg. Jag hade fått både en snap och ett DM på Instagram från han. Jag blev hur chockad som helst, kan ni förstå??? Jag öppnade mobilen och gick först in på Instagram. Han hade svarat på min händelse och skrivit att han skulle snapa mig. Vem gör ens det? Jag hade mest lagt ut bilden för jag tyckte den var fin, inte för att jag direkt trodde att någon faktiskt skulle snapa mig även om man alltid kunde hoppas.

Jag fortsatte sedan in på Snapchat och öppnade det han hade skrivit. Det var en bild på honom där han skrivit "Hej snygging". Och där dog jag ännu en gång. Varför snapade han ens mig? Han måste typ driva med mig Vafan ska jag göra? Jag fick typ en blackout och kom inte på något vettigt att svara så jag skickade bara en bild tillbaka på mig där jag skrev "kan tyvärr inte säga det samma till dig". Det skulle säkert få han att svara.

Efter en stund fick jag ett svar tillbaka och han skickade en ledsen bild. Jag svarade sorry tillbaka och sedan rullade bara konversationen på. Han var med en kompis samtidigt så jag drev med honom jag sa att hans kompis va skit snygg. Han skämtade även (iallafall vad jag tror) om att jag skulle komma till dem och jag svarade att jag gärna kom för att träffa hans kompis aka Hampus. Anton blev sårad. Efter att vi skrivit konstant hela kvällen så sa vi gonatt och jag gick och la mig. Men det var inte så lätt att somna. Jag kunde inte sluta tänka på det som nyss hände. Detta har jag drömt om hur länge som helst och när jag väl inte vill ha honom så verkar det faktiskt som att han gillar mig. Det måste nästan vara för bra för att vara sant...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Äntligen hände det något mellan Anton och Hanna. Hur tror ni att det kommer sluta?

Hoppas iaf att ni gillade denna delen.
xoxo