seventh year at Hogwarts > HP

21~Tom Riddle

HERMIONE
När jag vaknade på morgonen den trettioförsta maj så var min första tanke att det var idag. Idag var dagen då Voldemort kunde komma tillbaka. Vi hade fortfarande ingen aning när, var, eller hur det skulle hända och det var det värsta. Det enda vi kunde göra var att vänta.

***

"Hermione! Kom nu!" Harry kom springande och jag förstod genast vad det handlade om.

Vi sprang, Harry visste vart vi var på väg så jag följde bara efter honom. När vi hade kommit ut genom de stora portarna så stannade vi och hämtade andan.

Syskonen stod i en kvadrat mitt på gården. Några meter ifrån dem så stod en klunga elever bestående av Ron, Ginny, Neville, Luna och några andra.

Syskonen stod stilla, betraktade varandra. Ett lysande band, som såg ut att glöda, sammanlänkade dem, var knutet runt dem alla. Svart rök stod som ett moln ovanför dem, den rörde sig, formades.

Perfekt synkroniserat, som om de var i någon slags trans, så lyfte alla fyra upp sina armar. De sträckte ut dem, som om de ville välkomna någon eller något. Deras blickar var glasartade Det svarta molnet av rök utvidgade sig blev större, fyllde hela området mellan syskonen. Den blev allt svartare, tills den som i ett trollslag skingrades. Det glödande bandet som hade bundit syskonen vid varandra bleknade bort och försvann. Deras blickar blev normala igen. Där röken tidigare hade varit som svartast stod nu en ung man. Han var mörkhårig och blek. Jag visste precis vem det var.

"Tom Riddle" viskade Harry och återupprepade det jag nyss tänkt. Jag nickade.

Han hade inte upptäckt oss än. Hans uppmärksamhet var just nu bara riktad mot hans barn.

"Mina barn" började han. "Ni har nu återuppväckt mig och det..." längre hann han inte innan Jessica Black kastade sig ner på marken, framför hans fötter.

"Herre" snyftade hon. "Det är en ära att få möta dig. Låt mig få bli en del av din krets, jag ber dig"

Yazmine, Lucas och Amanda såg chockade och förvirrade ut.Voldemort såg på henne.

"Du förtjänar det sannerligen, min dotter"

Hon gav honom sin trollstav och han grep hennes vänsterarm. När han sen fick drog trollstaven i snirkliga rörelser över hennes handled så grimaserade hon av smärta men sa inget. Springande steg hördes bakom mig och Harry. Vi flyttade på oss och snart kom Professor McGonagall utspringande ur slottet med resten av lärarna efter sig. Någon hade tydligen hämtat dem.

Voldemort tittade upp medan Black låg kvar på marken och beundrade märket som bränts in i hennes hud. Han såg lärarna och sedan landade hans blick på Harry.

"Harry Potter, vi möts igen" hans ord var bara en viskning men de hördes ändå lika tydligt som om han hade skrikigt.

"Tom" svarade Harry bara medan hans gröna ögon mötte Voldemorts mörka.

"Tom Riddle" jag vände mig om, det var Professor McGonagall som hade sagt hans namn. Hon stirrade på den bleka, unga mannen med både förundran och fasa i blicken.

"Det var längesedan, Minerva" han log glädjelöst innan hans blick landade på Professor Slughorn.

"Se där, där har vi ju min favoritlärare"

Professor Slughorn kunde inte förmå sig att svar, han stirrade bara skräckslaget på sin forna elev.

"Nåja, jag kan tala med dig sen" sa Voldemort för sig själv och jag kan tänka mig att de fick Slughorn att bli ännu mer nervös och skräckslagen.

Voldemort höjde rösten och började tala till oss alla:

"Ni undrar säkert hur jag kan stå här idag och det ska jag förklara. Det är tack vara mina barn här" han tog en paus och lät blicken svepa över Yazmine, Lucas, Amanda och Black innan han fortsatte. "De föddes för att idag kunna återuppliva mig. Deras liv kommer att offras för att mitt ska bestå"

YAZMINE
Skulle våra liv offras? Var det här vår sista dag? Jag tänkte tillbaka på det jag hade hört om den gången Harry hade mött Tom Riddle i hemligheternas kammare. Ginnys livskraft hade sugits ut ur henne i takt med att han blev starkare. Tänk om så var fallet även nu. Skulle han isåfall försvinna om någon av oss dog av en annan orsak, innan han hann få tillbaka som fulla kraft?

HERMIONE
"Det är dags för mig att..." Voldemort avbröt sig. Ett gällt skrik ekade över Hogwarts marker. Det var så gällt att det nätt och jämt gick att urskilja orden som skreks ut:

"Avada kedavra!"

Voldemort löstes upp i svarta skuggor. När skuggorna skingrades så såg vi vad som hade hänt. På marken såg Yazmine, orörlig. Lucas satt bredvid henne och skakade av gråt. Hon var död.