seventh year at Hogwarts > HP

14~Amandas idé

HARRY
"Så vad var grejen när ni sprang iväg tillsammans med Amanda?" Frågade Ron Yazmine och Lucas.

Lucas skruvade osäkert på sig, det var uppenbart att han inte ville berätta. Yazmine dolde sin osäkerhet väl men en glimt i hennes ögon avslöjade att den fanns där.

"Det var inget särskilt, bara en grej om vår uppgift i mugglarstudier" Yazmines tonfall var lugnt, utan ett spår av osäkerhet. Men det glimtade än en gång till i hennes blick.

"Lucas jobbar inte ens med er" påpekade Hermione misstänksamt.

"Nej men vi mötte upp Luna och jobbade lite alla fyra" sa Lucas snabbt.

"Okej, då förstår jag! Men ni har väl inget emot att jag frågar Luna om det här?" Hermiones ton var glättig och obesvärad.

"Eh..." Lucas blick var panikslagen när han såg på sin syster. Yazmine svarade med en mördarblick.

"Okej, vi kanske inte alls pluggade alla fyra men det är hursomhelst inte er sak att veta vad vi gjorde!" Jag ryggade tillbaka en aning när hon höjde rösten. Jag hade aldrig hört henne skrika förut och jag hade inte alls varit beredd på det.

"Förlåt, vi bara undrade" Hermione lät ångerfull.

"Det är okej" sa Yazmine, som snabbt hade lugnat sig. "Jag överreagerade"

"Ni vet att ni kan berätta saker för oss, va? Vi är era vänner"

"Mm"

YAZMINE
Det var fint av Hermione att säga så men det var inte sant. Vi kunde inte berätta sanningen för dem. De skulle hata oss.

***

"Tror ni att det finns ännu fler som oss?"

Jag, Lucas och Amanda satt ensamma i vid-behov-rummet.

"Kanske" sa Lucas. Han verkade ha tankarna på ett helt annat håll.

"Men seriöst! Tror du det eller inte?" Frågade Amanda irriterat.

"Jag tror det iallafall" sa jag tankfullt.

"Men har ni tänkt på en grej?" Frågade Amanda.

"Vadå?"

"Det skulle kunna vara vem som helst"

"Ja?"

"Till exempel en som Black"

"Som då kan höra våra tankar" viskade jag.

"Precis! Tänk om Black är som oss och kan höra våra tankar"

Lucas fnös.

"Jag tror inte hon är som oss"

"Vet du att hon inte är det?" Jag tittade uppfordrande på honom.

"Nej"

"Då kan du inte vara säker"

"Yazmine har rätt" jag log tacksamt mot henne. "Så vi borde försöka träna upp vår förmåga"

"Hur menar du?"

"Jo, så att vi kan kontrollera den. Så att ingen tanke kan uppfattas av någon annan utan att vi vet"

"Det är smart tänkt av dig"

"Tack, Yaz"

"Ja, det är en ganska ganska bra idé" Lucas såg imponerad ut, men inte på ett sätt som gjorde mig glad.

"För att komma från mig eller?" Amanda försökte dölja sin irritation men lyckades inte helt.

"Typ så, ja"

"Tack, Lucas. Det värmer" sa hon med en ton drypandes av sarkasm.

"Lucas, det där var inte schysst" jag gav min bror en tillrättavisande blick.

"Vad?" Lucas sträckte ut armarna i en gest som jag associerade till mugglarnas fotbollsspelare.

"Du sa precis att det var en bra idé för att komma från henne"

"Ja?"

"Som om hon inte brukar komma med bra ideér"

"Jaha, oops. Ledsen, det var inte meningen att det skulle låta så" han vände sig till Amanda när han sa det sista.

"Tack" svarade hon kort.

JESSICA
"Jess!" Jag och Theodore stannade och vände oss om. Goyle kom lunkande mot oss.

"Vad?"

"Zabini vill letar efter dig, Jess"

Jag kände hur Theodores grepp om min hand blev en aning hårdare.

"Jaså. Jag har inte tid just nu"

"Jaha. Säg till honom att jag är upptagen"

"Det är tydligen viktigt"

"Jag bryr mig inte"

"Jaha, okej"

Goyle vände sig om och lunkade iväg. Theodores grepp om min hand lättade lite. Det var då jag hörde det:

"Vet de andra?"

"Nej det gör de inte och de ska inte få veta heller"

"Varför?"

"De skulle hata oss"

Jag ryckte till. Vad var det som hände? Jag kände igen rösterna. Theodore, som hade märkt att jag reagerade på något, frågade oroligt:

"Vad händer, Jess?"

"Inget" fräste jag.

"Förlåt, jag bara undrade"

Jag öppnade munnen för att svara något dräpande men stängde den igen när Zabini kom fram till oss. Han ignorerade Theodore totalt och vände sig leende till mig:

"Jag har letat efter dig, Jess"

"Vi måste gå, Zabini"

"Men Jess, det är viktigt. Snälla kan vi prata bara lite?" han försökte göra valpögon men misslyckades totalt.

"Jag bryr mig inte"

Zabini stod ensam kvar och tittade efter oss när vi gick.