Summer Love

Kapitel 35

”I would wish for her to go in the ambulance, for her own good” fortsätter mannen att kämpa emot och det är nästan så jag blir lika frustrerad som Harry över det som bara är hans skyldigheter inom sitt yrke. Jag himlar med ögonen innan jag lägger min arm om Harrys axlar.

”Can he at least lead me out?” frågar jag mannen som nickar kort innan han återvänder till den blonda tjejen som nu ligger på en bår. När de kör förbi oss fladdrar hennes ögonlock till och lättnaden över att hon inte verkar allvarligt skadad sköljer över mig. Harry börjar gå men när jag följer efter hans rörelser exploderar smärtan i foten och jag kan inte hålla tillbaka skriket.

”Emma, what's wrong?” frågar Harry med panik i rösten och desperat lägger båda sina armar om mig medan han kollar på mig med rädda ögon.

”My foot, it really hurts” erkänner jag och biter ihop käkarna medan jag försöker stänga ute det obehagliga pulserandet.

”Here, let me carry you” säger han och väntar tills jag nickat innan han försiktigt lägger sin ena arm om min rygg och den andra under mina lår innan han sakta men säkert lyfter upp mig i sin famn. Det pulserar fortfarande, men nu behöver jag i alla fall inte stödja på det. ”Better?” frågar han med sitt ansikte bara några centimeter från mitt. Jag lägger mina armar om hans hals och utan att svara drar jag mig upp för att trycka läppar mot hans. Jag märker att han stelnar till men när de väl möts suckar han djupt mot min mun och försiktigt smeker sin tumme över min ryggtavla. När jag lättar på greppet om hans hals och drar mig tillbaka möter jag hans intensiva blick.

”Very” svarar jag och ler stort. ”Now, carry me down to the freaking ambulance so we can get this over with” viskar jag till honom och känner i hans lungor hur hans skratt stiger. När det kommer lämnar hans läppar försvinner smärtan helt.

”Is it really necessary for me to wear this?” muttrar jag till Harry när jag lutat mig så nära honom som möjligt. Det enda jag fick att ha på mig var en dräkt, en morgonrock och ett par tofflor. Usch, jag vill inte känna mig som en patient och väntrummet som skriker av tråkighet gör det inte bättre. Vita och grå plast- och järnmöbler, blomtapeter och en liten lekhörna längre bort för barn. Alla som går förbi, vare sig det är patienter, sjuksköterskor eller äldre läkare, stirrar på honom med stora ögon. Vissa stannar till och med upp medan de frågar sig själva om det faktiskt är det men fortsätter sedan utan ett ord. ”You make girls faint just being around them” viskar jag och min blick fastnar på en tjej som verkar vara runt 13 år som kommer gåendes längs korridoren. Nej, hon går mot oss. Harry skrattar till men när jag ser att han får syn på sitt fan sväljer han hårt.

”Hey Harry!” tjuter hon och han gör en plågsam min mot mig. Han klistrar på ett leende och vänder sig mot tjejen innan han ställer sig upp. Hon slänger sina armar om honom och han kramar om henne lätt utan att ta blicken från mig. Skrattet bubblar inom mig och jag trycker handen mot munnen för att dölja det stora leendet som sprider sig över mina läppar.

”How are you?” frågar han när tjejen till slut släpper taget och sätter sig ner bredvid mig innan han kramar om min hand. Sorg speglar sig i tjejens ansiktsuttryck men ändå slutar hon inte att le.

”I'm fine, I'm here for my sister...” svarar hon och slår sig ner bredvid honom. Hennes blick går mot mig och jag ler försiktigt. ”What's wrong with you?” frågar hon och nickar mot mig. Okej Emma, dags att tänka.

”I fell in the stairs” svarar jag och suckar åt min fejkade klumpighet. ”What about your sister?” frågar jag istället men ångrar mig när hennes ögon blir ledsna, ändå kan jag inte ta tillbaka det, jag vill veta. Jag ser med vänlig blick på när hon drar efter andan och till slut berättar.

”She has had cancer for now two years” svarar hon med svag röst och mitt hjärta kramas ihop.

”I'm so sorry” säger jag och tar ett djupt andetag innan jag sneglar på Harry som tittar med rynkade ögonbryn på tjejen innan jag vänder mig tillbaka mot henne.

”No, it's fine, she's a fighter” säger tjejen och ler med blanka ögon mot mig innan hon tittar på Harry med stora ögon. ”You know, she loves you, all of you guys. Would you mind write her a note? She would be so happy” säger tjejen och Harry ställer sig upp.

”Show me to her room” säger han och ler mot tjejen. Det tar henne henne några sekunder för att förstå och snart hoppar hon upp ur stolen. Hon kramar om honom igen innan hon drar honom nerför korridoren. ”You coming?” ropar han till mig och när jag tittar menande mot min fot stannar han upp. Med långa steg är han snart framme vid mig igen och han lyfter upp mig ur stolen. ”Sorry” viskar han och trycker sina läppar mot min tinning vilket får en behaglig rysning att gå genom min kropp.

”No problem, let's go” säger jag och vi utbyter leenden innan han går mot tjejen som stannat upp när Harry gått tillbaka.

”Leigh-Anne, look who I found!” säger tjejen efter att ha öppnat dörren och stigit in i rummet. När Harry följer efter henne och jag får syn på systern som är något äldre än henne ligga i sjukhussängen. En mörklila scarf är knuten om hennes huvud i nacken och hennes bleka hud lyser nästan i skenet av de billiga lysrören i taket. Ändå är hon så vacker.

”No, you can't be serious!” utbrister Leigh-Anne som hon tydligen heter och tittar med stora ögon på Harry. Kvinnan som sitter bredvid henne ställer sig upp. Min blick fastnar på tjejen i sängen igen och hennes grå ögon är så fulla av liv.

”Put me down so you can hug her” säger jag åt Harry och försiktigt släpper han ner mig i stolen på andra sidan sängen innan han tar Leigh-Annes hand.

”How are you?” frågar han och ler försiktigt mot henne. Systern och mamman står lite längre bort och tittar på sin familjemedlem med leenden på sina läppar. Det måste kännas bra för dem att veta att hon kan må så bra även fast hon har haft en hemsk otur.

”It's one of the good days, and you just made it perfect” svarar hon och ler stort mot honom. Harry slappnar av lite och slår sig ner på stolen hennes mamma suttit på innan de fortsätter prata. Efter ett tag hörs en knackning på dörren och en läkare kikar in genom dörren.

”I heard that Emma was in here?” säger hon frågandes och hennes blick fästs på mig. ”We're ready to examine you now” säger hon och ler mot mig. Harry tar ett steg mot mig men jag håller upp en hejdande hand mot honom.

”You should stay, I'll be okay, I promise” säger jag och ler mot honom. Jag ser på när han tvekar, men suckar sedan och nickar. ”Could I get a wheelchair?” frågar jag läkaren och hon skyndar sig iväg för att hämta det jag bett om.

”If it's anything, tell them to get me, okay?” säger Harry och ler lite när jag nickar.

”I love you” säger jag och ler mot honom.

”I love you” svarar han och smeker min kind precis innan läkaren kommer tillbaka. När jag väl satt mig i rullstolen vinkar jag mot familjen och Harry innan jag blir utkörd av kvinnan. Orden upprepas i mitt huvud och jag kan inte låta bli att le. I love you.