Psykfall | o.r

E P I L O G

"Hitt m-med fjärkontrolllllen", beordrade jag samtidigt som jag suckade och räckte fram handen med en liten vinkning för att visa vart han kunde lägga själva kontrollen för att ge den till mig. Han kollade skeptiskt på handen för att sedan låtsat att han inte hade sett den vilket fick mig att vinka med fingrarna lite till för att återigen få hans uppmärksamhet.

"Varför?" Suckade Felix tillbaka även fast han mycket väl visste varför jag ville ha fjärrkontrollen.

"F-för att jag viill int-te kolla påe sådant-t här b-ullshiit", vi kollade på något tävlingsprogram som jag visste att Felix inte gillade själv egentligen, men han hade valt programmet och envisades med att kolla på det för att han ville på något vrickat sätt ha rätt. Det var sådan han var och dessvärre kunde man inte ändra på det.

Felix himlade med ögonen men tog ändå tveksamt fjärrkontrollen och placerade den i min utsträckta hand vilket han då förtjänade ett litet sarkastiskt leende från min sida. Jag såg hur han var påväg att ta tillbaka fjärrkontrollen, men jag snappade snabbt åt mig den och började bläddra genom de olika kontrollerna.

Cecilia kom in i rummet med ett ovanligt stort leende på läpparna - hon hade varit så stressad över jobbet på senaste tiden så jag blev glad av att se henne le för en gångs skull. Hon slog exalterat ihop händerna för att få uppmärksamhet och tog fjärrkontrollen ifrån mig för att stänga av tv:n. Både Felix och jag gav varandra blickar för att signalera att vi båda förlorade den lilla striden.

"Sååååååå.. " Började Cecilia, men behövde pausa då hon inte riktigt lyckades med att stänga av Tv:n, antagligen för att signalen inte riktigt kom fram från fjärrkontrollen. "Vet ni vad det är för dag idag?" Frågade hon när televisionen äntligen blev svart och helt ljudlös.

Både Felix och jag svarade med att skaka på huvudet och jag blev lite orolig, hade jag glömt bort någons födelsedag? Eller kanske någon annan viktigt dag?

"Det är ju nu ett år sen du blev helt medicinfri Nemo!" Utbrast hon och jag kände hur jag brast ut i ett stort leende och reste mig snabbt upp för att krama om Cecilia. Felix reste sig motvilligt upp och deltog i gruppkramen efter att Cecilia hade gett honom en menande blick och vinkat dit honom. "Jag har ringt Omar och han möter oss vid restaurangen!"

"V-vilken res-staurang?" Frågade jag och höjde på ena ögonbrynet vilket ledde till att Cecilia skrattade lite och släppte kramen för att istället ta tag i mina händer.

"Omar berättade om din kärlek för Pizza", förklarade Cecilia med en blink vilket fick mig att rodna lite och Felix att skratta åt mig. Jag hade gjort misstaget att umgås med Omar när jag var vrålhungrig och hade kanske råkat förklara hur mycket jag älskade att äta pizza. "Så vi ska ses vid Pizza-restaurangen bara här i närheten".

Jag nickade gillandes och följde efter Cecilia ut till hallen med Felix efter oss. Egentligen var vi väll alla lite för trötta för att gå ut någonstans, men det var en speciell dag och den behövde firas. Jag tog på mig skorna och jackan så snabbt som möjligt och blev klar innan de andra. Jag vinkade åt de att snabba på sig vilket fick på Cecilia och Felix att himla med ögonen i synk. Det syntes tydligt att de var relaterade.

Efter någon minut - och efter all min hets - satt vi i bilen och Cecilia började köra mot nämnd restaurang samtidigt som Felix nynnade på någon utav Fooos låtar. Jag hade bekantat mig med bandet och hade även fått följa med på någon konsert där de hade presenterat mig för de trevliga - lite desperata - fansen.

Väl utanför restaurangen blev jag förvånad över att se alla O:en i The Fooo, men också Linn, Annie och Oscar. Jag snabbade mig ut ur bilen och kramade om Annie först vilket fick Omar att puta med underläppen, men jag räckte bara tungan åt honom för att sedan krama om Linn och Oscar.

"Hej", hälsade jag och såg direkt hur Oscar började prata med de två andra Oscarna.

"Hej, det är så kul att se dig såhär glad!" Skrattade Linn och jag log mot henne och omfamnade henne en andra gång. Jag hade träffat dem bara någon månad tidigare när de kom för att fira min födelsedag och Oscar hade direkt klickat med Molander och Enestad, att de alla delade samma namn hade varit något utav en 'Ice-breaker'.

Tillsist gick jag fram till Omar och slog armarna om honom. Han log stort och kramade tillbaka, men när jag skulle släppa taget tryckte han mig bara närmare och lutade sitt huvud mot min axel. "Jag är så stolt över dig", mumlade han och jag svarade med att enkelt pussa honom på kinden och le.

Jag minns hur glada vi alla hade blivit när jag hade kunnat, en vecka efter senaste operationen, slippa ta mediciner varje dag och tillslut slippa dem helt. Jag lärde mig långsamt och säkert prata och kunde säga det mesta med vissa svårigheter samt jag kunde gå helt felfritt och hade till och med vunnit flera tävlingar gällande springande - något jag hade hittat intresse för under en idrottslektion och sedan börjat satsa på.

Även om allting bara hade hänt under tidsloppet om ett år hade det varit den viktigaste tiden i mitt liv - tiden då jag blev lycklig.

Och senare de kvällen, när Omar nätt placerade sina läppar ovanpå mina för att säga hej då även fast vi skulle träffas bara kvällen efter det, när jag kände fjärilarna fortfarande spöka i magen efter att ha känt honom i mer än ett år; det var då jag visste att även om min och Omars kärlek inte skulle hålla för alltid och även om jag skulle förlora kontakten med mina vänner senare i vuxenlivet så hade de spelat stora roller i det viktigaste åren i hela mitt liv.

Och det var det ända som betydde något just då.

För jag hade blivit lycklig.

A/n:

Skrev först klart den till föra helgen, men då raderades allt, sen har jag under en veckas tid skrivit om den flera gånger för att jag inte har blivit nöjd.

Så även om denna suger så är det den epilogen ni dessvärre får.

Fan vad sorgligt att denna boken är slut nu alltså ;( Men jag har en Foscar fanfic ni gärna får läsa, den heter "100 days" och är väll trevlig om du frågar mig. Finns i profilen ;)

- Tyra