Psykfall | o.r

T R E T T I O

Jag drog mig långsamt upp ur sängen och ställde mig i mitten utav mitt rum, ljuden från vardagsrummet stoppade mig från att fortsätta mina rörelser. Två röster pratade - antagligen - så tyst som de kunde vilket gjorde att jag inte riktigt kunde avgöra vad det var de sa.

Försiktigt tassade jag över till dörren, dock med en förskräcklig smärta i kroppen som påminde mig om att jag behövde ta min medicin och jag la försiktigt handen på handtaget för att öppna dörren.

Allt efter det gick så fort - båda mina föräldrar reagerade på ljudet som ljöd när dörren öppnades och de båda kollade på mig nästan skrämt. I sekunder var det ända som hördes våra andetag och jag antog att mamma och pappa försökte avgöra vad de skulle göra.

"Bara säg till henne", nästan väste mamma aggressivt mot pappa och man riktigt såg något i hennes blick som hade kunnat vara antingen ilska eller avsky.

Pappa harklade sig för att kunna prata ordentligt innan han sa ord jag trodde jag aldrig skulle få höra; "Packa dina saker, du ska till Stockholm".

Jag drog försiktigt efter andan innan jag kollade på dem samtidigt som jag insåg något. Hur länge har ni vetat detta? jag skrev ner frågan på en bit papper som låg på soffbordet och visade tveksamt upp den för dem - aningen rädd över om de skulle bli arga.

"Vi behöver inte gå in på detaljer, men du är inte längre en del av den här familjen", väste mamma nästan sorgset. Sätten hon var väldigt rakt på förvånade mig aningen, men jag antog att hon inte orkade slösa tid på att förklara.

Idag? Jag visade upp frågan för dem och mamma himlade med ögonen och lät ut ett frustrerat ljud.

"Ja, idag, ut med dig nu", hon uttalade orden som om hon tyckte jag var dum, efterbliven. Även fast det hände ofta slog det ändå hårt och jag kund inte hjälpa att ta åt mig. Jag vände mig drastiskt om och rörde mig fram till mitt rum så snabbt som jag kunde - om in till badrummet för att ta mina mediciner.

Jag drog fram min väska som hade legat under sängen och nästintill kastade ner allt jag ägde som inte var trasigt och som fick plats. Jag förstod att mina föräldrar måste ha vetat om det där ett tag då jag inte trodde att någon skulle berätta att jag skulle iväg samma dag som jag skulle iväg. De hade väll bara försökt hitta lösningar och hade inte brytt sig om att låta mig veta vad som hade pågått tills nödvändigt - vilket visade sig vara samma dag jag åkte.

Jag var inte så noga med att packa då jag ändå inte hade så mycket utan jag satte mig ner med min telefon och tänkte över vad jag skulle säga till Annie, Oscar och Linn. Jag förstod att jag inte skulle få tid att träffa dem och säga hej då ordentligt utan skulle behöva ta det över telefon.

Jag skickade iväg ett sms i en gruppchatt där jag förklarade att jag skulle flytta till Stockholm och skev till dem att jag skulle ringa dem när jag fick pengar till att ringa från telefonen i Stockholm då jag fortfarande använde mina föräldrars pengar till telefonen.

***

Efter vad som kändes som en evighet ljöd ringklockan genom huset och jag reste mig långsamt upp för att inse att jag nästan skakade av lycka och nervositet. Skulle Cecilia stå där på andra sidan dörren? Jag drog min väska efter mig ut mot hallen där mamma redan hade öppnat dörren och pratade med människan på andra sidan.

Jag kände nästan hur mina ögon tårades när jag såg Cecilia stå där och verkligheten slog mig. Snart skulle jag vara i Stocholm med folk som brydde sig om mig, jag skulle kunna lära mig prata och skulle kunna slippa vara rädd över att försöka göra saker.

Tyst rörde jag mig ut genom dörren med tanken om att jag lämnade personerna som hade fått mig att känna mig som skit. Jag följde efter Cecilia när hon började gå mot sin bil och när jag hörde dörren slås stängd efter mig tvekade jag inte med att slå armarna om henne och jag kände hur en tår sakta röde sig nedför min kind.

Cecilia besvarade kramen och log mot mig. "Jag har saknat dig", viskade hon lätt och jag svarade enkelt med ett väldigt hest och osäkert "Hej", som fick henne att le större än någonsin och hon signalerade att vi skulle ta oss in i bilen. Hon hjälpte mig med mina väska och jag kunde enkelt sätta mig i passagerarsätet medan hon tog sig in i förarsätet.

Bilfärden kändes lång och tråkig och den tog nästan kol på mig. Cecilia försökte hela tiden ställa frågor för att hålla upp konversationer, men det gick inte så bra då hon både behövde köra och läsa mina svar samtidigt vilket inte riktigt var den bästa kombinationen.

Jag själv ville bara fram så fort som möjligt till personer som faktiskt skulle bry sig om mig.

***

Jag rörde mig jobbigt långsamt när jag tog mig ut genom bildörren och runt bilen till bakluckan för att ta min väska. Jag skakade smått av nervositet och lycka när jag följde Cecilia fram till det välkända huset som för mig strålade av trygghet och det fick mig att le alldeles för stort.

Det var som om en våg av känslor vällde över mig när jag tog mig in genom dörren och möttes av Felix som lyckligt stod och log mot mig.

Jag kände mig så trygg och välkommen vilket var en känsla jag aldrig hade känt förut. Felix gick fram till mig och slog armarna om mig vilket gjorde det omöjligt för mig att sluta le. Det sades inte mycket, men det behövdes inte heller då kramen sa nog.

-

A/n:

Typ ett kapitel + epilog kvar av denna bok ;(

Men vad skulle ni vilja ha för fanfiction när denna är avklarad? Har en plot jag kan skriva, men ingen person att skriva om vilket blir ett problem. Så ni för gärna önska någon (kan vara otp:n också) i kommentarerna så blir jag glad. <3