Psykfall | o.r

T I O

Jag stod och blickade ut över matsalen för att kunna bli något klokare på hur det fungerade här, vilka som satt med vilka, om det fanns ett tomt bord någonstans som jag kunde sitta vid. Cassandras gestalt slöt upp vid min sida och knuffade till mig lite lätt med armbågen för att jag skulle rikta mitt fokus mot henne.
"Du ska sitta med oss, så lätt blir du inte av med mig", sa hon självsäkert och gav mig en sne blick, jag nickade bara leendes och följde efter henne i ett släptåg mot vart vi skulle sitta.

De som satt där var nästan alla de jag träffat i parken, och de som var i parken men inte satt här satt borta vid Felix och Omar endast ett bord ifrån. Jag satte ner min tallrik på bordet vid platsen bredvid Cassandra och gav de resterande vid bordet en liten nick som hälsning. Jag hade aldrig haft ett sådant stort behov av att kunna delta i ett samtal som jag hade då, men jag kunde ändå inte så det var ingen idé. Jag blev utstirrad från många olika håll i matsalen då detta nog inte var en sådan grupp man brukade få sitta vid på sin första dag.

När maten nästan var uppäten invaderade små svarta prickar mitt synfält och jag visste vad som komma skulle. Panikartat blinkade jag flera gånger för att försöka att med ögonlockens hjälp trycka iväg de svarta prickarna, men när det inte funkade och huvudvärken istället började dunka innanför tinningarna reste jag mig drastiskt upp för att kunna ta mig där ifrån. Det kändes som att lungorna drog ihop sig där jag stod i mitten utav matsalen som var fullproppad med elever och det gjorde ont i hela kroppen att ta ett andetag jag knappats lyckade ta. Krampaktigt tryckte jag mina händer mot bröstkorgen och hostade för att lyckas få mer luft, men innan jag visste ordet av vek sig mina knän och jag föll ner på marken.

Jag hörde flera stolar skrapa mot golvet och Cassandras oroliga röst ljuda genom hela matsalen.
"Åh, gud. Vad händer?" Sa hon förtvivlat och jag såg hur hon satte sig ner på knä bredvid mig innan hon drog upp mig i hennes famn. Jag fortsatte hosta och vrida på mig av desperation när två andra välkända gestalter gick ner på knä bredvid mig, båda med väldigt oroliga ansiktsuttryck. "Felix, händer det här ofta?" Frågade Cassandra och Felix bet sig i läppen.
"Det har hänt en gång innan", förklarade han och kollade på Omar som satt bredvid honom. "Lägg henne på sidan och hämta någon som kan hjälpa", sa Felix till Cassandra innan han smått lyfte mig från Cassandras famn till hans egen.

Omar tog tag i min hand och strök mig lugnande över handryggen med tummen, som egentligen inte alls lugnade mig ett dugg. Allas blickar i hela matsalen var riktade mot mig och bara det fick mig att vilja spy, för jag hatade att stå i centrum. En rad av hostattacker lämnade mina läppar samtidigt som en obeskrivlig smärta ilade igenom hela kroppen. Attackerna var något jag brukade få när jag sov. Jag hade aldrig tidigare haft en attack där jag inte låg hemma i sängen, trygg.

"Hey, hey-", Sa Felix aningen panikartat i ett försök att få kontakt med mig då mina ögonlock hade börjat flacka och ett mörker börjat bygga ihop sig framför ögonen, men han lyckades inte hålla mig vaken och innan jag visste ordet av hade allt blivit svart.

När jag vaknade låg jag på någon provisorisk bår i ett litet rum där endast ett skrivbord, en hylla, längd och vikt-mätare samt en sådan tavla där man kollar synen -och såklart båren jag låg på- befann sig.
"Du borde nog ta dig hem, ska jag hämta din bror?" Frågade kvinnan som satt vid skrivbordet och jag skakade bara på lätt huvudet. Hon nickade förstående och jag satte mig försiktigt upp över säng-kanten innan jag puttade ifrån lite och landade på golvet med båda fötterna i marken. Jag vinglade till lite men rörde mig ändå fram till dörren.
"Hej då", sa kvinnan, som jag förstått var skolsköterskan, och jag vinkade lite lätt innan jag tryckte ner handtaget på dörren och klev ut till skolkorridoren.

Jag fann min väg till mitt skåp och kunde enkelt öppna den med nyckeln innan jag tog ut mina saker för att sedan stänga igen det igen. En klass som antagligen slutat för dagen då jag säkerligen sovit bort en lektion stormade ut ur ett klassrum och vissa av eleverna gav mig medlidande blickar, men gav mig inte allt för mycket uppmärksamhet. Fortfarande i brist på benstyrka tog jag mig haltande igenom korridoren innan jag kände en varm hand på min axel.

"Nemo, ska du hem?" Omars stämma nådde min ögon och jag nickade till svar innan jag gav honom ett lidande ansiktsuttryck. "Kan du ens vägen hem till Felix -och dig-?" Frågade han och jag kom på att nej, det kunde jag inte så jag skakade skamset på huvudet innan jag skrattade till lite lätt och kollade upp på honom. "Du vet, jag har slutat för dagen så jag kan följa med. Men bara om du vill?" Frågade han och, om jag skulle vara ärlig, såg han nästan lite generad ut. Jag nickade bara glatt åt honom och han grävde ner sina händer djupare i hans byxfickor.

"Hur mår du- hur gick det?" Frågade han och vände huvudet upp mot mig när vi gick förbi en livsmedelsbutik. Jag gav honom tummen upp för att förklara att det var bra innan jag lidande pekade mot bena och huvudet för att visa att det dock gjorde lite ont där. Han nickade innan han fiskade upp hans telefon ur fickan på den tunna jackan och virade loss hörlurarna som tidigare varit virade runt den blanka telefonen. "Vill du lyssna?" Frågade han och petade in ena hörluren i örat närmast mig innan han räckte den andra till mig. Nickandes tog jag glatt emot hörluren och tryckte in den i örat. "Men döm mig inte för min musiksmak", la han till och jag skrattade lite åt hans osäkerhet medan han gav mig ett snett leende.

Ett pirr jag inte kunde förklara spred sig genom kroppen som gjorde att jag inte kunde sluta le.

A/N:

Shitty update, men nu på jullovet har jag typ kommit in i något stadie där jag bara kollar på SuperNatural hela dagarna- men det är bra.

- Tyra