Psykfall | o.r

T J U G O

Jag skakade panikartat på huvudet i takt till att Cecilia la en hand på min rygg för att nätt putta mig mot bilen. Skulle han inte vara här? "Kan du inte vänta lite?" Gnällde Felix bakifrån vilket bara fick Cecilia att sucka, men dock gav hon upp hennes försök. "20 minuter", förklarade hon och gav hos båda en allvarlig blick som mycket väl skulle kunna bränna någon till döds. "Vilket betyder att det inte blir några stop på vägen, de vill ha dig där prick", förklarad Cecilia sorgset och försökte hålla tillbaka tårarna som byggts upp i hennes tårkanaler. Hon gjorde allt för att låta bestämd som att det inte rubbade henne ett dugg, men hon var en usel skådespelare.

Exakt sju minuter och trettiofyra sekunder senare syntes Omars ruffs till hår borta vid trottoaren. Han sprang väldigt snabbt och man såg hur trött han var, klockan var ju endast åtta på morgonen. Jag började gå framåt lite för att få avståndet som tyvärr befann sig emellan oss att minska så att vi skulle få så mycket tid som möjligt med varandra. När han äntligen kunde nå mig drog han i min arm för att få mig att knuffas in i han famn och jag andades lättat ut vid kontakten med hans hud.

"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt..." Mumlade han i syfte på hur sen han var. Jag viftade lite med handen för att få honom att förstå att jag inte brydde mig så länge han var här med mig vilket fick honom att le. "Jag kommer sakna dig så mycket", mumlade han och pressade mig ifrån honom lite för att låta mina ögon möta hans. Jag hade bestämt mig för att inte gråta, känslokall som jag var.

När Cecilia informerade oss om att det bara var några få minuter kvar tills jag skulle behöva kliva in i bilen och lämna allt som betytt något på riktigt för mig på tio år drog han mig närmare och han placerade sina läppar mot mina samtidigt som en tår gled nerför hans mjuka kind. "Omar, hej då", mumlade jag med skakig röst när jag behövde dra ifrån och hans ansiktsuttryck ändrades till något förvridet. "Jag vet att det låter klyschigt - och det är det", började han och strök undan en hårslinga bakom mitt öra. "Men måste vi säga hej då? Kan vi inte säga vi ses, eller något?" Hur gärna jag än skulle vilja säga 'vi ses' visste jag att det inte skulle fungera. För det här var ett hej då, antagligen för alltid.

"Hejdå Omar"

Jag vände mig om, för förkrossad för att kunna se hans ansiktsuttryck, och började gå mot bilen. Felix slog armarna om mig en sista gång innan jag klev in i den något då läskiga bilen och jag spände snabbt fast mig för att sedan ge Cecilia - som redan satt redo i bilen - en blick för att få henne att starta bilen.

***

Alldeles för många timmar senare körde vi in på en alldeles för välkänd väg för att stanna vid ett alldeles för rent hus med alldeles för exalterade människor ståendes utanför. Jag såg till att timmar, mil och allt som visade hur långt borta jag var från allt jag ville ha kvar stannade utanför mitt medvetande.

Jag klev ut ur bilen och gick stadigt mot bakluckan för att ta min väska. Jag rörde mig så långsamt som jag kunde förmå mig mot personerna som nu - återigen - skulle agera mina föräldrar. "Hej", mumlade jag lite lågt, forfarande så att de skulle höra och jag såg hur mamma drog efter andan. Jag hade inte riktigt tänkt på det innan, men då när jag inte bodde kvar i Stockholm — och därför inte gick på samma skola: vem skulle ge mig lektioner i hur man pratade?

Jag vände mig känslokallt mot Cecilia och gav henne en avskedskram och fick en avskedsfras tillbaka. Hennes ansikte lyste av sorg vilket fick det att hugga till i hela mig, men jag tvingade mig att spola bort alla medkänslor som befann sig i min lilla kropp. Hon var, de alla var, egentligen bara människor som så lätt gick att ersätta, vare sig man ville erkänna det eller inte. De var bara några få av de nio miljoner svenskar, bara det att jag råkat fått en nära relation med dem. Tillslut skulle vi ändå alla vara döda och vad spelade för roll om jag hade varit lycklig då?

"Ditt hår har blivit längre och rödare", mumlade mamma när vi kom in och Cecilia hade åkt. "Hur kommer det sig? Du har väll inte åkt och färgat det på någon dyr hårsalong?" Muttrade hon och tog tag i en utav de morotsfärgade slingorna för att visa vad hon menade. Det heter sol-blekt pucko, ville jag skriva — eller egentligen skrika, men istället skrev jag något mycket vänligare: det har väll blekts utav solen. Jag såg hur mamma gav sig själv en mental käftsmäll på hennes ansiktsuttryck innan hon knuffade in mig i mitt rum.

"Du börjar skolan imorgon", mumlade hon och jag kollade förvånat upp på henne. "Ja, du pratade ju med någon där i Stockholm så nu vet de ju att du vill gå i skolan. Det är ditt eget problem", sa hon. "Ta fram kläder du börjar åtta", sa hon sedan innan hon vände på klacken och försvann ut till vardagsrummet.

Hon hade blivit något otrevligare sen sist, eller var det bara jag som inbillade mig?

A/n:

Det blir kanske lite kortare delar, men det är mycket som händer nu för tiden. Min lillasyster hade födelsekalas idag och jag stod för musiken, vilket betyder att jag tvingade 12 småtjejer att lyssna på The Fooo och Twenty One Pilots samt lite Fall Out Boy.

De kommer tacka mig senare, jag lovar.

- Tyra