Psykfall | o.r

T J U G O E T T

Fullkomligt medveten - det vill säga så medveten som man kunde bli - av alla blickar som vilade på mig rörde jag mig genom skolans smala korridor samtidigt som jag sträckte på mig lite, det där var min chans att göra intryck - och aldrig i livet att jag skulle gömma mig bland skuggorna och bli ihågkommen som 'hon där' under resten utav skolgången.

Folk gav mig redan gillande blickar, det var ju svårt att bara skaka av sig faktumet att man var Felix Sandmans adopterade syster - förlåt, före detta Felix Sandmans adopterade syster - och det att folk kan ha råkat fått en skymt av mig och Omar närgångna lite här och där runt om i Stockholm, men det var i Stockholm. Och det var mycket som hade ändrats sen dess.

Skåpet jag blivit tilldelat stod där det skulle, inga bucklor och inga inristningar. Jag saknade nästan orden som varit inkarvade på det gamla skåpet, det fick mig att inse hur mycket till en vardag allting hade lyckats bli och hur mycket jag saknade Stockholm. Det kändes som om tårarna hade kunnat spillas över då, men jag blev avbruten.

"Se dig för sa jag ju", muttrade han medan jag gnuggade handflatan mot punkten på huvudet hans armbåge så väl träffat. Jag suckade och himlade med ögonen innan jag insåg kedjereaktionen som skapats, för jag hade stött till personen bakom mig som i sin tur stött till personen bakom den.

"Helvetes jävla fan"

En såg ju till att använda orden man lärt sig borta i Stockholm och det där råkade vara ett väldigt bra tillfälle. Jag drog upp min skrivplatta lite hastigt ur ryggsäcken för att osäkert börja skiva på en ursäkt till personen jag råkat armbåga i magen samtidigt som jag skyllde ifrån mig på människan som störtat in i mig.

"Känner att jag gjorde ett fantastiskt intryck på den nya eleven, intesant?" Ursäktade han sig lite - han som i 'se dig för sa jag ju' och inte han som jag så olyckligt armbågade -. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan säga att han var generad över vad han åstadkommit, han verkade dock inte vara den typen.

Men man ska ju inte döma hunden efter håren..? Han såg lite ut som en hund för att vara ärlig, hans röda hår - lite ångest över att vi hade samma hårfärg, ja - stod åt alla håll och kanter, hans ögon var stora och mörkt bruna vilket nog var lite det som gjorde att han gick att likna med en hund. Annars var han inte så märkvärdig.

Jag gav honom ett fejkat leende och borstade bort lite osynligt damm från mina lår innan jag bekymmerslöst tryckte ner skrivplattan i ryggsäcken. Jag placerade låset jag tagit med mig hemifrån vid skåpet där jag snabbt hängde in jackan, forfarande med hundens - smeknamn - blick vilandes över mig, innan jag sedan smällde igen skåpet och knuffade mig förbi honom.

"Ehm, jag heter Oscar"

Och jag kände hur det skärde till i hela mig av att höra namnet, varför var han tvungen att heta Oscar? Hunden passade honom så mycket bättre. Jag viftade avfärdande med handen mot honom innan jag snabbt rörde mig mot sal fem där jag skulle ha Mentorstid.

Jag tog försiktigt upp telefonen när jag satt i klassrummet, men ångrade mig direkt då bilden jag såg inte alls var något jag hade förväntat mig. Det var Omar hand i hand med en tjej gåendes nedför en utav de många gatorna i Stockholm och de såg väldigt glada ut, log mot varandra. Tjejen var fin, blond och rätt så mycket längre än mig med ett väldigt sött leende.

Hade han redan gått vidare? Jag hade varit borta i knappt två dagar och redan hade han hittat någon ny? Men jag hade egentligen ingenting att säga då det var jag som insisterat på att det skulle vara ett hej då, men ändå, två dagar? Jag tvingade mig själv att stånga av telefonen innan jag uttråkat suckade och drog fingrarna genom håret.

Hur mycket jag egentligen inte ville erkänna det så gjorde det ont i hela mig av att se Omar med någon annan även fast jag egentligen borde skylla mig själv. Kanske jag inte borde ha sagt hej då ändå? En liten del av mig hoppades att hon bara var ett fan och att bilden, hur smygfotograferad den än såg ut att vara, bara var ännu en sådan fan-bild. En ovanligt suddig sådan och från ovanligt långt avstånd dock.

En tjej satte sig bredvid mig och gav mig ett stort leende som jag besvarade lite halvhjärtat innan hon sträckte fram handen mot mig som jag villigt skakade. "Denise", hälsade hon och till svar skrev jag mitt smeknamn på min skrivplatta innan jag visade upp den för henne. "Jo, jag vet. Jag vill bara ursäkta för mig kompis, Oscar, som inte gjorde ett värst bra intryck på dig innan", hon skrattade lite svagt vilket fick mig att motstridigt släppa ut ett svagt skratt jag också.

"Han är så klumpig, ibland vet jag inte vad jag ska göra med honom", förklarade hon samtidigt som hon himlade med ögonen antagligen åt hur personen som var hennes kompis betedde sig. Jag log mot henne för att visa att det inte gjorde något.

Hon hade kort axellångt, väldigt mörkbrunt hår tillsammans med en smått brunare hudton och bruna ögon. Hennes ögon var inramade av kraftig långa ögonfransar även fast hon var utan smink och hennes kinder var smått rosiga av kylan utomhus.

***

När lunchen närmade sig gick jag med Denise och Oscar mot matsalen aningen glad över att ha hittat några att vara med. Denise log mot mig samtidigt som hon la en av hennes platta hårslingor bakom ena örat. Oscar sa inte så mycket, jag fick för mig att han kanske skämdes över att ha armbågat mig i huvudet eller så var han bara ovanligt blyg -svårt att
veta. Vi nästan knuffade oss in till den lilla matsalen och tog oss fram till ett bord där vi kunde sitta aningen enskilt.

"Så", började Denise och drog ut på Vokalen samtidigt som hon viftade lite med armarna. "Vad tycker du om skolan än så länge?" Fortsatte hon. Jag skrev mitt svar på tavlan och visade upp den för både henne och Oscar som blev storögda.

"Gjorde hon precis?"

"Jag vet inte-"

"Hur svarar man på det?

"Jag vet inte-"

"Ska man ge en komplimang tillbaka?"

"Jag vet inte-"

"Vi har aldrig fått en komplimang förut"

"Jag vet inte-"

Man hade ju kunnat tro att deras konversation slutade där, men icke. De fortsatte fumla okontrollerat och allt jag hade gjort var att skriva att de var trevliga. Jag började undra om det var en så bra idé med kompisar, jag antog att jag bara behövde komma ihåg att aldrig ge dem en komplimang igen.

A/n:

Oklar del, mixade känslor. Har ingenting att skriva.

- Tyra