Psykfall | o.r

T J U G O N I O

Jag gick genom korridoren tryckt mot väggen i hopp om att få förbli osynlig. Jag hade aldrig varit en utav dem som gillade uppmärksamhet då all uppmärksamhet jag fick oftast var dålig, så när Linn, Oscar och Annie helt plötsligt omringade mig och frågade mig hur jag mådde fick jag väldigt svårt att andas.

Jag försökte svara så snabbt och vanligt som möjligt, men när jag fick ögonkontakt med Annie var det som om någonting brast inom mig. Hon såg helt sliten ut och ett ärr löpte över underläppen och ner på hakan. Det var mitt fel.

"Prata inte med mig", skrev jag och försökte se otrevlig ut, det kanske inte gick så bra så jag gick bara förbi dem - för de skulle bara skadas om de fortsatte hänga runt mig som alla andra.

Jag hann inte gå långt innan någon tog tag i min axel och snurrade mig ett halvt varv så att jag stod ansikte mot ansikte med Annie. Hon suckade och inspekterade mig långsamt med ett förvirrat ansiktsuttryck.

"Vad är det med dig? Du vet mycket väl att du behöver oss och du har ingen rätt att bete dig såhär mot oss", konstaterade Annie och jag kollade ner i marken för att inte få ögonkontakt med henne igen. Jag hade ingen rätt att bete mig så mot Annie, men Oscar och Linn hade lämnat mig när jag behövde dem som mest och det visste de som deras beteende och kroppsspråk visade på - de skämdes.

Jag ryckte nonchalant på axlarna i hopp om att Annie skulle ge upp, men som den alldeles för underbara människan hon är såg hon rakt igenom mig och slog armarna om mig. 

Ni borde inte vara med mig, ni kommer bara skadas, skrev jag på min platta och visade upp den lite tveksamt för människorna framför mig - jag hade helt klart förlorat och det var bara att ge upp.

"Vad pratar du om?" 

Jag förtjänar dessutom att vara ensam, inget snack om saken.

"Bullshit", började Annie. "Ingen förtjänar att vara ensam, du behöver oss och vi behöver dig", fyllde hon i innan hon slog armarna om mig och jag log tacksamt mot henne.

"Förlåt för att vi lämnade dig, vi tänkte oss helt enkelt inte för", mumlade Linn och jag log mot henne som svar innan de alla kramade mig. Även fastän en liten självisk del av mig inte ville förlåta dem än utan jag ville kunna gråta lite till och hata dem för vad de hade gjort samt att jag inte ville skada de mer. Jag slog mentalt upp den delen av mig och log istället mot dem.

***

Resten av dagen flöt på enkelt, jag var tyst som vanligt och följde helt enkelt bara efter Linn, Annie, och Oscar genom hela tiden.

När jag dock kom hem och precis klivit in genom dörren hör jag hur mamma och pappa skriker på varandra inuti köket. Nyfiken som jag var hänge jag under tystnad av mig alla kläderna och tassade försiktigt närmare köket samtidigt som jag lyssnade efter vad de pratade om.

"Det finns inget vi kan göra!" Gormade pappa på mamma.

"Det måste finnas någonting! Fattar du inte? De kommer ta henne ifrån oss!" Svarade Mamma aggressivt och jag försökte förstå mig å vad de pratade om.

En jobbig tystnad fyllde huset och jag reste mig upp långsamt innan jag tog sats och sprang till mitt rum så snabbt som möjligt då jag inte kunde låta bli att undra om Omar visste någonting om det som hände.

Jag fick snabbt upp datorn och skrev ett meddelande på skype som tog en evighet på sig att skickas på grund av datorn som var något otroligt gammal och internet som var segare än en snigel.

Jag visste att Omar slutade skolan senare än mig och hade nog inte ens kommit hem än så jag dunsade ner på sängen och drog upp mitt ritblock som låg under sängen tillsammans med kolpennor med olika hård- och mjukheter som jag hade fått av Omar och Felix.

Jag ritade upp ett rum med en flicka som stod i mitten, jag började genast fylla upp det tomma rummet med sådana saker som jag allt hade önskat mig runt flickan. Såsom en familj, kärlek och andra grejer som egentligen borde vara självklara började fylla rummet och jag insåg genast hur annorlunda min verklighet såg ut jämfört med andras.

När det plingade till på skype var jag snabb med att hoppa fram till datorn, men jag insåg sedan hur smutsiga mina händer var av kolen och sprang och tvättade av de innan jag kunde röra datorn.

Jag tog mig långsamt fram till skärmen och ökade ljusstyrkan på den för att kunna läsa vad Omar hade skrivit till mig.

"Jag tror Cecilia har hittat ett sätt att kunna om-adoptera dig eller något", Läste jag och lät ut ett lite glatt ljud vid tanken på att få åka tillbaka till Stockholm.

Även fast inget var riktigt bestämt än kunde jag inte undgå att tänka på vad jag skulle göra utan Annie, Linn och Oscar om jag åkte tillbaka till Stockholm då när jag precis hade fått tillbaka de som kompisar. De kanske skulle kunna hälsa på någon gång?

Den natten somnade jag utan att känna mig ensam för jag hade personer som brydde sig om mig oavsett. Annie, Linn, Oscar, Oscar, Oscar, Felix, Cecilia och sist, men inte minst; Omar.

A/n:

Påsklovet är snart slut och då är det skola och jag vill inte.. Har inte läst igenom hela så förlåt om det finns misstag med.

Min favorit-lyric atm:

"No one looks up anymore

'Cause you might get a raindrop in your eye

And Heaven forbid they see you cry"

- March to the sea, twenty one pilots.

Vilka fandoms är ni med i? Är nyfiken.

- Tyra