Psykfall | o.r

N I T T O N

"Du måste flytta tillbaka", mumlade Cecilia i förbifarten och jag drog hastigt efter andan och spärrade upp ögonen. Jag hade precis kommit hem från Omar då det var Onsdag och det hade blivit lite av en tradition att vi antingen är hemma hos honom eller mig på Onsdagar. Det var även en vecka kvar tills det att jag skulle genomgå min operation.

Vad menar du? Stod det skrivet på plattan jag förgäves försökte få henne att se, men hon rusade igenom de olika rummen och vägrade kolla på det jag skrivit. Tillslut fick jag nog och knuffade till henne vilket fick henne att äntligen stanna upp och blicka på tavlan.

"Sjukhuset i din gamla hemstad vill genomgå operationen, så du måste flytta tillbaka till din gamla familj", mumlade hon och försökte låta stark, men sorgen lös igenom både hennes ögon och hennes tonart. Jag skakade hastigt på huvudet, aldrig att jag skulle lämna Stockholm. Men då får jag väll i alla Fall flytta tillbaka hit när operationen är över? Skrev jag, men hon kollade bara på mig med en sorgsen blick och kollade ner i marken samtidigt som hon skakade nätt på huvudet.

"Jag är så ledsen Nemo, men det finns ingenting jag kan göra dessvärre", jag fortsatte skaka på huvudet i samma veva som jag rörde mig bakåt mot trappan. När min häl nuddade första trappsteget vände jag mig om jag rusade upp för trappan för att sedan fortsätta in rakt i mitt rum. Jag rusade förbi Felix rum på vägen och till min otur var hans dörr öppen och hans blick vändes mot mig för den sekunden.

"Vad händer?" Frågade Felix undrande då han följt efter mig till mitt rum medan jag själv bara stressat gick runt i rummet och plockade med diverse saker. Tårarna hade börjat byggas upp i ögonen på mig vilket fick det att svida något otroligt samtidigt som jag med all min kraft försökte hindra Niagarafallen. När jag inte gjorde någon som helst ansträngning till att försöka svara tog han tag i min arm när jag gick förbi honom vilket fick mig att kolla upp och möta hans blick. En tår bröt sig lös pågrund av mängden som då befann sig i ögonen vilket fick Felix att kolla på mig med ett oroligt och undrande ansikte.

"Det är inte Omar va?" Frågade han osäkert och jag skakade raskt på huvudet och bröt vår ögonkontakt. "Alltså, jag vet att Omar aldrig skulle göra något, men du var ju precis hos honom så jag tänkte-" förklarade han sig själv då han nog kände skuldkänslor över att tro att Omar skulle göra något som skulle få mig att gråta.

Du kan väll gå och prata med din mamma? Skrev jag aningen kaxigt på min ritplatta och visade den för Felix som snabbt nickade och sprang ner för trappan med en uppenbarande ansiktsuttryck. Jag snyftade i ett försök att hålla tillbaka tårarna som fortsatt rinna samtidigt som jag panikartat drog händerna under ögonen för att hålla det torrt.

Endast några minuter efter det kommer Felix återigen in i mitt rum, den gången med ett förtvivlat ansiktsuttryck och jag hade precis lyckats sluta gråta. "Mamma sa att jag skulle be dig börja packa", sa han och drog in ett hackigt andetag samtidigt som en ensam tår letade sig ner för hans bleka kinder. "Du åker tidigt imorgon", han lyckades inte hålla uppe fasaden han slarvigt byggt upp utan brast ut i gråt efter det att meningen var uttalad. "Jag-g med-delar Omar", mumlade han och jag nickade tacksamt åt honom medan han tog sig ut ur rummet som snart inte skulle vara mitt längre.

A/n:

Jäätte kort del, sorry! Men behövde få något publicerat då jag inte uppdaterat på en vecka ungefär.

- Tyra