Endlessly ~ foscar

Kapitel 29

"Felix?" Yttrar jag yrvaket när jag förvånat slår upp ögonen med minnet av att jag somnat i hans armar men numera finner en tom sida av sängen och upplever en kyla utan hans hud tätt mot min.

"Baby jag är i köket" hör jag snart hans röst ropa då han upptäcker att jag vaknat och jag slappar med ens av och reser mig med ett leende ur sängen.

När jag sömndrucket vandrar ut i köket så överraskar han mig genom att gömma sig vid sidan av väggen och överrumplande omfamna min midja bakifrån och kyssa mig i nacken vilket får mig att fnissa tyst och snabbt vända mig om i hans famn så att jag kan nå hans läppar.

"Ska du gå?" Frågar jag besviket när jag uppräcker att han står färdigklädd i ytterkläder och allt. "Jag började egentligen skolan för en timme sen" yttrar han med ett skratt och jag kan inte låta bli att stämma in på skrattet innan jag höjer lite på ögonbrynen. "Ah justfan, jag glömmer alltid att du går i skolan. Jag vill ju bara ha dig här hela tiden" yttrar jag och han ler svagt innan han med händerna om mina höfter drar in mig ännu närmare och kysser mig hela vägen upp längs käken tills han når mina läppar.

"Jag har aldrig frågat, men varför går inte du i skolan?" Frågar han sedan försiktigt, som att han är rädd att fråga för mycket och jag ler svagt för att visa att det är okej. "Jag började gymnasiet men fick gå om andra året pågrund av att mitt ex gjorde mig, ja deprimerad as fuck för att vara ärlig, sen när jag skulle gå om så hann jag inte med allt eftersom jag är tvungen att jobba så gott som heltid för att kunna överleva så gick det inte ihop med båda skola och jobb och jag vet inte, jag har aldrig riktigt känt att jag passat i skolan. Jag tror inte att det är för alla helt enkelt" yttrar jag lugnt och han lyssnar intresserat.

"Du får kalla mig dum" yttrar jag sedan och han skakar hastigt på huvudet och möter min blick. "Nej, du är typ, typ den smartaste personen jag träffat. Du är helt jäkla fantastisk" får han ur sig med en imponerad stämma och jag ler och kysser honom ömt på hakan.

"Oscar" yttrar han sedan med en lågmäld, tankspridd röst och jag nickar lite och inväntar hans fortsättning. "Jag kommer aldrig någonsin att göra dig illa och jag kommer göra allt i min makt för att du aldrig ska må dåligt i min närvaro, jag vill bara att du ska veta det" säger han med en ärlig, allvarlig röst och mitt leende växer utan att jag kan styra det.

"Och du anar inte hur mycket det betyder för mig att du säger det" yttrar jag med en lycklig stämma innan jag kysser honom passionerat och håller honom nära.

"Jag måste gå nu" yttrar han motvilligt och jag suckar lite och nickar.

"Oscar jag äl, äh jag ringer sen" yttrar han aningen osammanhängande innan hans läppar möter mina ännu en gång och jag blir stående med ett leende på läpparna när jag följer hans varenda steg tills han är utanför dörren och jag sjunker ner på soffan med honom i tankarna.

Plötsligt har mina dagar börjat att kretsa runt honom och hela dagen kommer att släpa sig framåt tills jag får träffa honom igen.