Endlessly ~ foscar

Kapitel 6

Jag suckar djupt samtidigt som jag i tystnad kikar ut genom nyckelhålet för att konstatera att hyresvärden inte är i närheten. Jag har fortfarande inte tillräckligt med pengar för att betala den här månadens hyra. Och just därför är jag nu påväg ut på ett extra jobb. Eller ett av flera får jag väl säga, resturang jobbet är definitivt det finaste och mest välbetalda men det räcker inte, så bra är inte min lön.

Så när jag konstaterat att kusten är klar smyger jag ut genom ytterdörren och låser efter mig även om det egentligen är meningslöst. Jag har inte direkt något eftertraktat som är värt att sno. Men det är en vana antar jag.

Vid nattklubben svänger jag in mot bakdörren och visar upp mitt kort för läsaren som sitter vid dörren. När jag kommer in så rör jag mig bort mot baren där min första arbetsuppgift för kvällen är, nämligen att servera drinkar till alldeles för fulla gäster. Jag börjar vant att blanda drinkar och ta emot beställningar och känner redan hur huvudvärken från den alldeles för höga musiken börjar att växa fram.

"Oscar kan du bara gå en runda?" Yttrar den andra killen i baren och jag nickar. Vad han menar med att gå en runda är att jag ska kolla dansgolvet för att kunna upptäcka om någon är alldeles för full för att få stanna kvar eller om någon behöver hjälp.

Jag försöker att undvika närkontakt med alla fulla människor så mycket som möjligt samtidigt som jag sveper med blicken över dansgolvet. Plötsligt känner jag en hand mot min axel och jag rycker till en aning innan jag vänder mig om och möter ett par välbekanta gröna ögon.

"Oscar, jag tyckte väl att det var du" yttrar Felix med en hög röst för att överrösta musiken och först står jag nästan i chock innan jag rycks ur min förstelning och ler svagt. "Hej Felix" får jag ur mig innan en aningen panikslagen tanke över att jag knappt vet vad jag har på mig slår mig medan han som vanligt ser ut som värsta modellen.

"Vad kul att se dig, brukar du komma hit?" Frågar han och jag nickar hastigt, han behöver inte veta att jag är här för att jobba. "Äh ja, eller ja ibland" får jag ur mig med en aningen tveksam stämma och han nickar lite för sig själv.

"Får jag bjuda dig på en drink?" Yttrar han och ställer sig lite närmare, troligtvis för att jag ska kunna höra honom men hans närhet gör att jag nästan får ännu svårare att fokusera på hans röst. Men när hans ord når mitt medvetande så sprider sig paniken lite inom mig igen. Om vi går till baren så kommer mina kollegor att upptäcka mig och se att jag inte jobbar. De kommer dessutom att avslöja mig inför honom och jag vill inte att Felix ska veta vem jag egentligen är. Att jag knappt har råd med mat medan han ständigt klär sig i märkeskläder och fritt kan välja mellan dyra bilar.

"Eh nej jag måste faktiskt dra typ nu" yttrar jag istället och han sänder mig en besviken blick. "Åh vad synd. Men vi ska vidare snart, du kanske kan följa med?" Yttrar han sedan hoppfullt och jag önskar så att jag bara kunde tacka ja men istället skakar jag på huvudet.  "Eh nej alltså jag måste hem, jag ska upp tidigt imorgon och ja, jag är rätt trött" får jag ur mig och han nickar lite besviket.

"Får jag följa dig ut åtminstone? Det är så högljutt här" frågar han sedan och jag nickar tveksamt. För vad ska jag säga? Att jag inte kan gå för det är meningen att jag ska stå bakom baren och jobba just nu. Men jag har redan dragit in mig själv i en lögn så jag följer tveksamt efter när han rör sig bort mot utgången.

"Har du ingen jacka?" Frågar han när jag inte går mot garderoben utan direkt går mot utgången och jag svär tyst för mig själv, att jag inte tänkte på det. "Äh, det var ändå inte en så fin jacka, jag orkar inte köa" yttrar jag så nonchalant jag kan, som att jag skulle ha råd att bara skita i en jacka. "Haha ja men jag förstår" svarar han dock och jag inser att han mycket väl har gjort något liknande.

När vi kommer ut i kylan så stannar jag tveksamt upp, vet egentligen inte varför han följt mig ut. Men något måste han ju vilja.

"Du har inte hört av dig sen vi sågs" yttrar han sedan lugnt, jag vet inte om jag inbillar mig eller om han faktiskt låter lite besviken. "Äh nej jag har haft väldigt mycket att göra" yttrar jag ursäktande. Jag ljuger faktiskt inte, jag har faktiskt inte haft tid över. Dock är det inte hela sanningen. Jag tycker verkligen om honom men vi passar inte ihop.

"Snälla kan jag få träffa dig igen?" Frågar han sedan bedjande och aningen förvånat höjer jag på ögonbrynen. "Äh v-visst" instämmer jag till slut. För jag vill träffa honom, speciellt när han är den som tar initiativet. Och vad skulle det skada att bara träffas en gång till? 

"Hör av dig Oscar, don't be a stranger" yttrar han något skämtsamt innan han överrumplar mig genom att luta sig fram och ömt kyssa mig på kinden innan han lämnar mig med ett leende på läpparna och jag står kvar i kylan.

Och här står jag utanför en klubb där jag egentligen ska jobba, tycker om en kille lite för mycket än vad jag borde som jag dessutom ljuger för och mitt liv är ännu mer kaos än vad det redan var.