Endlessly ~ foscar

Kapitel 15

Jag står och svettas i värmen som uppstår inne i rummet där vi diskar när en av mina arbetskollegor plötsligt gläntar på dörren med ett lurigt leende på läpparna och jag höjer lite på ögonbrynen i väntan på att hon ska förklara vad hon vill.

"Ralph lauren" yttrar hon bara lurigt innan hon försvinner lika snabbt som hon dök upp och jag börjar genast att le. Ralph lauren har nämligen blivit Felix kodnamn bland de på jobbet som snabbt lärt sig att han och jag har något på gång vilket de gärna retas med. Kodnamnet har helt enkelt uppstått pågrund av hans märkeskläder och ständigt fixade utseende.

Snabbt fixar jag ordning det sista och försöker snabbt spegla mig i en sked vilket är rätt meningslöst då jag ser fullständigt galen ut. Jag svär lite för mig själv och försöker desperata att fixa till håret något, vill vara fin inför honom.

När jag sedan kliver ut ur diskrummet och får syn på honom så suger det till i magen och han lyser upp i ett leende när han möter min blick.

"Hej snygging" yttrar han lugnt och drar in mig i en kram vilket får mig att le stort samtidigt som jag kramar tillbaka.

"Har du shoppat?" Frågar jag sedan när jag betraktar påsen i hans hand och han blickar ner på påsen innan han skakar lite på huvudet. "Nja inte riktigt, det är sådant som jag köpt men inte använt. Tänkte att du kunde få det" yttrar han och jag spärrar chockat upp ögonen. "Va? Men herregud Felix, det behövs inte" försöker jag att övertala honom om men han trycker bara påsen i min hand och ler svagt. "Annars hade jag bara slängt det till slut, jag ger dem hellre till dig. Dessutom så tror jag att du kommer att bli skitsnygg i det här, jag har medvetet valt ut det med dig i tankarna" yttrar han lurigt och jag kan inte låta bli att skratta lågt.

"Du slutar nu eller hur?" Frågar han sedan och jag blickar upp på klockan på väggen och nickar. "Japp, vad har du i tankarna?" Frågar jag och går bort mot det lilla omklädningsrummet/personalrummet där vi lämnar våra kläder och personliga ting. Felix slår sig vant ner på bänken bredvid mig och jag byter till min vardagliga tröja.

"Jag tänkte att vi skulle gå till Ica" yttrar han lugnt med blicken fäst ner i telefonen och jag lyfter förvånat på ögonbrynen. "Ica? Och vad ska vi göra där?" Frågar jag förvirrat och han lyfter blicken och ler. "Handla mat, jag tänker inte låta dig ha ett tomt kylskåp hemma" konstaterar han lugnt och jag kan inte låta bli att le men sänder honom dock en osäker blick.

"Men du ska inte behöva betala min mat" yttrar jag tveksamt och han sänder mig en lång, menande blick. "Och vem ska göra det hade du tänkt då? Jag har inget problem med det Oscar, jag vill betala din mat för då vet jag åtminstone att du har mat" yttrar han aningen bestämt och jag suckar lite men mot min vilja så är det som han säger, vem kommer annars att betala det?

"Okej men bara för den här gången, jag betalar tillbaka" yttrar jag slutligen och han möter bara min blick med ett trött ansiktsuttryck. "Jag kommer inte att ta emot det men visst" yttrar han och jag suckar ljudligt vilket får honom att flina. "Du är så envis" får jag ur mig men kan inte låta bli att skratta. "Right back at you" kontrar han och jag flinar.

"Då drar vi väl till Ica då" (ville skriva la men nej, dem är stockholmare) yttrar han glatt och jag skrattar innan jag tar hans hand och hjälper honom att komma upp på fötter.