Endlessly ~ foscar

Kapitel 23

Jag skriker, jag kastar kuddar och porslin i golv och väggar och jag gråter, jag gråter sådär hysteriskt. Sådär som man bara gör när man är ett barn och slår sig riktigt ordentligt. Och jag kan inte förstå hur jag påverkas så mycket, hur händelsen på klubben kan tära såhär mycket på mig. Jag har varit med om värre, mycket mycket värre. Jag har blivit respektlöst behandlad förr, är van vid ett dåligt bemötande gällande min läggning. Så varför påverkar just denna händelse mig så fruktansvärt?

Men efter timmar inser jag att det inte är det respektlösa beteendet som får mig att må såhär, det är insikten om att jag aldrig kommer att kunna kalla Felix min. Att han och jag aldrig kommer att fungera tillsammans. Och de känslorna han får mig att känna har jag aldrig upplevt tidigare och att nu inse att jag kanske aldrig kommer att få uppleva dem igen, det är vad som får mig att bryta ihop totalt.

Påväg mot restaurangen för mitt vanliga kvällspass så går jag rakt in i hyresvärden och jag svär tyst för mig själv när han tittar upp, möter min blick och med ens känner igen mig. Jag har en hel drös av ursäkter på tungan men hinner inte mer än öppna munnen innan han hinner före.

"Jag väljer att ignorera det faktum att du var sen med hyran ännu en gång med tanke på att du betalade mer än vad som behövdes den här gången" yttrar han och jag rynkar förvirrat på pannan. Vad menar han med att jag har betalat?

"Nästa gång vill jag dock få pengarna direkt från dig och inte genom den där grabben, var det Felix han hette?"

Felix. Hans namn får mig att lyfta på ögonbrynen och hjärtat att fladdra till i bröstet. Visst har jag ett vagt minne av att jag nämnt något om hyran till honom men aldrig någonsin har jag bett honom om pengar eller på något sätt indikerat att jag behöver hjälp.

Och innan jag hinner fråga vidare så försvinner hyresvärden ur min synvinkel och jag inser att jag behöver springa för att hinna i tid till jobbet. Hela vägen snurrar tankarna och känslorna runt inom mig som ett yrväder. Allt kretsar runt honom. Felix, Felix, Felix. Varför hjälper han mig? Varför gör han det så svårt för mig att bryta kontakten med honom? Ska jag behöva ta mitt pick och pack, byta stad och aldrig någonsin komma tillbaka?

Och när jag står inne i den tryckande värmen i diskrummet och det gläntar på dörren för att avslöja en av mina kollegors breda flin, då vet jag redan vad som komma skall.

"Ralph lauren" yttrar hon lurigt och jag suckar tungt för mig själv innan jag trycker ner handen i fickan och rotar fram de skrynkliga sedlarna jag fått i för tidig lön, det är inte ens hälften av hyran men det är något.

Jag går ut, möter hans blick och innan han ens hinner yttra ett ord placerar jag pengarna mot bänkskivan framför honom och han sänder mig en förvirrad blick.

"För hyran, du behöver inte ta hand om mig" yttrar jag hårt och han får ett mer förstående ansiktsuttryck innan han skjuter pengarna emot mig och skakar bestämt på huvudet.

"Jag vill inte ha dina pengar" yttrar han bestämt och jag biter mig i läppen, undrar om han märker att jag faktiskt är nära tårar. "Vad vill du då?" Frågar jag med gråt i rösten och han möter min blick med en stark intensitet och kärleksfull glimt i den gröna irisen.

"Jag vill ha dig"