Endlessly ~ foscar

Kapitel 4

Jag får syn på honom långt innan han ser mig. Han står avslappnat lutad mot grinden in till parken som vi planerat att promenera i. Hans klädsel är som vanligt dyr och perfekt och jag drar aningen osäkert i Ogges skjorta som pryder min överkropp.

Han står med telefonen i handen och headset i öronen och pratar förmodligen i telefon med någon då han då och då släpper ur sig en kommentar och hans fina skratt klingar mellan trädstammarna när jag närmar mig.

När han upptäcker mig så ler han stort och jag hör hur han avslutar samtalet och rätar upp sig i ryggen när jag närmar mig. Han förflyttar sina mörka solglasögon och jag möter hans gröna ögon.

"Hej Oscar" yttrar han vänligt och jag ler innan jag hälsar tillbaka. Jag hinner inte reagera innan han drar in mig i en kram och jag omfamnar honom försiktigt och hans goda parfym slår emot mig.

"Snygg skjorta" yttrar han och jag blickar ner på skjortan innan jag aningen osäkert drar lite i den och ler. "Tack" svarar jag och sveper med blicken över hans utstyrsel för att själv kunna ge en komplimang. Det värsta är att hela han är något jag skulle kunna ge en komplimang över.
Men att kasta ur sig du är snygg känns aningen för på. Men innan jag ens hinner öppna munnen så hinner han före.

"Ralph lauren" yttrar han och jag känner mig ungefär lika borta som att han bett mig lösa en matematiskt formel. "Va?" Får jag ur mig och han flinar lite innan han pekar på märket på skjortan. "Asså märket, jag gillar Ralph lauren" yttrar han och jag nickar snabbt för att försöka få det att se ut som att jag hänger med. "Jaha, ja jag med" får jag ur mig med en aningen vimsig röst och om han går på det eller inte har jag ingen aning om.

"Ska vi gå?" Frågar han istället och lämnar till min lättnad samtalet och jag nickar ivrigt och sluter upp bredvid honom.

"Berätta om dig själv" yttrar han plötsligt och jag biter mig löst i läppen innan jag skakar lite på huvudet. "Nej men jag vill höra om dig, jag är inte så intressant" kontrar jag snabbt och han möter min blick i ett kort ögonblick innan han rycker lite på axlarna och börjar att berätta lite om sig själv. Då och då instämmer jag med något eller frågar en följdfråga. Annars går jag i tystnad och lyssnar till det han berättar. Skrattar åt hans skämt och svarar på hans frågor.

För varje samtalsämne lyckas jag konstatera att vi är så olika. Våra liv, våra värderingar och våra tankar om saker och ting. Allt skiljer sig så mycket åt. Men samtidigt känner jag mot min vilja hur jag trivs i hans sällskap. Tycker om hans syn på saker och ting. Men vet innerst inne att det inte skulle fungera. Han har fått en förväntning av den jag är som egentligen inte stämmer alls, egentligen är jag inte personen jag försöker måla upp i hans närhet. Men aldrig skulle han ens se åt någons som mitt håll.

Mitt i hans berättelse så upptäcker jag plötsligt hur han famlar efter min hand och jag tappar fokus för ett ögonblick. Allt jag kan fokusera på är hur hans hand försiktigt omfamnar min och hur han i takt till våra steg låter våra sammankopplade händer svinga mellan oss.

Och just här, just nu, önskar jag att saker och ting vore så enkelt som det verkar här tillsammans med honom.