Endlessly ~ foscar

Kapitel 24

"Du vill inte ha mig" yttrar jag sorgset och han sänder mig en förvirrad blick och öppnar munnen för att protestera men jag hinner före. "Jag är hopplös" fortsätter jag och han skakar bestämt på huvudet och tar ett par steg emot mig, jag står paralyserat kvar.

"Du är inte hopplös, vad har du fått det ifrån?" Frågar han uppgivet och jag suckar och möter hans blick. "Nej just det, psykfall var det väl? Eller vad var det dem sa, dina vänner?" Yttrar jag sedan och skuld blänker till i hans ögon.

"Äh skit i dem" försöker han osäkert att yttra men jag möter hans blick med en sådan besvikelse att han tystnar och tafatt betraktar mig. "Jag bryr mig inte om vad dem säger Felix" yttrar jag bryskt och han förblir tyst, försöker förvirrat förstå sig på situationen.

"Vad hände egentligen?" Frågar han efter en stunds tystnad och jag suckar lite för mig själv. "Din polare betedde sig som att jag hade ebola, bara för att jag är gay" yttrar jag och han suckar lite och sänder mig en skyldig blick.

"Förstår du nu varför jag inte kan komma ut Oscar?" Yttrar han sedan och jag förblir tyst i någon minut innan jag slår ut med händerna och skakar på huvudet för mig själv. "Vet du vad jag inte förstår? Jag förstår inte att du bara lät dem, du hörde kommentarerna men du sa inte emot, du valde att anta att det var jag som gjort något och du valde deras sida" yttrar jag bryskt och han biter sig skyldigt i läppen innan han öppnar munnen för att försvara sig men ännu en gång hinner jag före.

"Du påstår att du bryr dig om mig och du kan inte ens stå upp för mig. Meningen med att bry sig om någon är att se till att den mår bra och göra allt för att uppfylla detta. Du fick mig att må dåligt" fortsätter jag sårat och jag ser att mina ord gör avtryck. Hur hans underläpp skälver till en aning och hur han panikslaget försöker att söka efter rätt ord.

"Men Oscar du-"

"Nej Felix snälla, jag är inte rätt för dig och du är inte rätt för mig, det var aldrig meningen att vi skulle bli något" yttrar jag sorgset, för åh vad jag önskar att han vore den jag behöver i mitt liv.

"Oscar lyssna, jag vill ha dig. Jag måste ha dig. Okej? Det här är helt sjukt och jag känner mig fullkomligt galen men det är fan vad jag är, jag är galen i dig och jag kan inte hjälpa de känslorna" yttrar han desperat och hans ord både värmer och skadar på en och samma gång vilket bara gör att min redan befintliga beslutsångest växer sig ännu lite större.

"Felix vi kan inte bli något" yttrar jag sorgset och han kommer ännu lite närmare med bestämda steg.

"Vi kan visst bli något" yttrar han envist och jag suckar lite, sänker ner blicken i marken och tillbaka upp igen för att möta hans desperata blick.

"Men du kämpar ju inte för mig, du kämpar inte för oss och jag-"

Hans läppar avbryter mig. Han fullkomligt överrumplar mig genom att kyssa mig hårt, hålla mig nära och göra mig alldeles svag i benen pågrund av de starka känslorna han får mig att känna.

"Jag ska, jag ska kämpa för dig, jag ska visa att du och jag visst är rätt för varandra. För Oscar, du är helt rätt för mig. Du är vad jag behöver i mitt liv"