Endlessly ~ foscar

Kapitel 26

Jag kan knappt fokusera på frukosten jag försöker att fixa ordning åt oss för min blick vilar på honom där han sitter uppflugen på köksbänken i bar överkropp. Solen lyser in på honom genom fönstret och han är så vacker.

"Du kommer snart att bränna pannkakan" yttrar han roat och jag rycker till något vilket får honom att skratta. Min blick faller genast ner på pannkakan i stekpannan och jag hör hur han rör sig bredvid mig men lyfter inte blicken för att se efter.

Snart känner jag hur han sluter upp bakom mig och omfamnar min runt midjan samtidigt som han ömt kysser mig i nacken och jag lutar njutningsfullt huvudet på sned så att han lättare kan komma åt huden på min hals samtidigt som jag ställer stekpannan åt sidan.

"Var har du varit hela mitt liv?" Yttrar han lågmält och jag skrattar lite, antar att han skämtar. "Väntat på dig" svarar jag bara med en tyst röst och han tar ett försiktigt tag om min haka så att han kan nå mina läppar där han lämnar en öm kyss.

"Vill du gå ut med mig ikväll?" Frågar han sedan med ansiktet mot min halsgrop och jag ryser över känslan när hans andetag fläktar min hals. "Folk kommer se oss tillsammans" yttrar jag försiktigt och han nickar lite.

"Jag vet, du bad mig att kämpa för oss, så jag tänker göra det" svarar han med en lugn ton på rösten och jag kan inte låta bli att le. "Baby" yttrar jag kärleksfullt och han kysser mig upp längs halsen.

"Först frukost, sen kanske vi kan ha det lite kul" yttrar jag skämtsamt när hans fingrar letar sig närmare min kalsonglinning och han suckar lite vilket får mig att flina innan jag tar hans hand och drar honom efter mig mot bordet och trycker ner honom på en stol innan jag dukar fram frukosten på bordet med hans ögon vilandes på min kropp.

"Asså jag älskar dig" yttrar han plötsligt med en tankspridd röst och jag stelnar till. Sa han just dem orden?

"V-va?" Får jag ur mig med en skakig röst och han blinkar förvirrat, rycker upp sig ur sina djupa tankar och möter min blick. "Äh jag sa att jag älskar det, asså det här, pannkakor och aaa" får han ur sig med en osammanhängande röst och jag rynkar lite förvirrat på pannan innan jag nickar för mig själv och ler. Såklart han inte sa det. Såklart han inte känner så för mig. Det är bara jag som inbillar mig.

Jag sätter mig ner på stolen mittemot honom och sveper med blicken över hans vackra ansiktsdrag och kan inte låta bli att känna mig lite rädd. För jag känner för starkt för honom för att det ska vara hälsosamt, och jag vet att om något skulle gå snett så får jag skylla mig själv när jag krossas totalt.