Endlessly ~ foscar

Kapitel 14

Vi sitter uppkrupna i min slitna soffa och jag låter huvudet falla bak mot hans axel medan jag slappnar av i hans famn. Jag har aldrig uppfattat min lägenhet som mysig men tillsammans med honom så är det mysigt, allt känns hemtrevligt. En känsla jag inte ens vet om jag någonsin upplevt innan.

"Det är en sak som stör mig med det du sa innan" yttrar han plötsligt och jag stelnar till i hans famn. Är det nu han inser att det här trots allt inte kommer att fungera? "Vadå?" Frågar jag med en något skakig röst och han placerar ömt pekfingret och tummen om min haka så att jag möter hans blick.

"Du sa att du inte är värd ett skit. Du har fel, du är värd så jävla mycket. Jag vet inte vad du har gått igenom, faktiskt så vet jag inte ett skit om ditt liv egentligen. Men vad du än har varit med om så ska jag göra allt jag kan för att visa att du är värd allt, att du förtjänar allt" yttrar han allvarligt och allt jag gör är betraktar honom i tystnad innan jag låter mina läppar möts hans.

"Du är helt fantastisk" får jag ur mig med en öm röst och han möter min blick. "Och det är du också, oavsett vad någon annan någonsin har sagt till dig" yttrar han bestämt och jag ler svagt och stryker honom kärleksfullt över kinden vilket även får honom att le.

"Jag har gjort många dumma val i mitt liv men jag tror nog att jag iallafall lyckats med ett" yttrar jag lugnt och han höjer lite på ögonbrynen. "Vadå?" Frågar han nyfiket och jag ler. "Valet att faktiskt ringa dig den där kvällen" avslutar jag och han ler stort.

"Kan du inte berätta något om dig? Om den riktiga Oscar, jag vill veta varenda liten detalj om dig" frågar han sedan intresserat och jag nickar tankspritt samtidigt som jag funderar. Vad kan jag berätta som inte är allt för personligt men som ändå ger honom en bild av den jag är?

"Jag hade varit en professionell dansare vid det här laget egentligen" yttrar jag lugnt och han lyfter förvånat på ögonbrynen. "Va? Men vad häftigt! Vad hände, varför la du av?" Frågar han och jag suckar lite.

"Jag blev skadad" yttrar jag sorgset och hans medlidande blick möter min samtidigt som han lugnt stryker sina svala fingertoppar ner längs min arm. "Åh shit, var det så illa? Kan du liksom inte ens dansa längre?" Frågar han försiktigt, rädd för att fråga något som kanske inte är okej.

"Alltså skadan bröt ner mig både psykiskt och fysiskt och även om jag kanske skulle kunna dansa på nästan samma nivå rent fysiskt så vet jag inte om jag pallar det psykiskt" yttrar jag aningen tveksamt och han sänder mig en något förvirrad blick.

"Hur menar du? Asså hur skadade du dig och varför bröt det ner dig?" Frågar han försiktigt och egentligen trivs jag inte med att någon ställer så mycket frågor, men jag vill trots allt att han ska veta. För bådas skull.

"Jag var i ett destruktivt förhållande förr i tiden. Han, min dåvarande pojkvän, han misshandlade mig såpass illa och psykade ner mig såpass mycket att jag inte ens klarade av att gå in i en danssal på flera år. Min kropp pallade inte rörelserna och mitt psyke pallade inte pressen, för han övertygade mig om att jag är värdelös"

"Är" yttrar Felix tyst efter en lång stund av tystnad. "Va?" Får jag ur mig och han möter allvarligt min blick.

"Du sa jag är värdelös, inte var, vilket du egentligen borde ha sagt eftersom du pratade om något som redan hänt" förtydligar han och jag nickar lite, förvånad över att han lägger så stor fokus på allt jag säger. "De tankarna sitter fortfarande i" bekänner jag och han skakar lite på huvudet.

"Radera dem tankarna då, för de stämmer inte. Inte det minsta lilla. Du är värdefull, du är fantastisk och det är han som är den fucking idioten här. Du är ängeln som han aldrig någonsin kommer att få lägga sina händer på igen, då slår jag honom sönder och samman" yttrar han förbannat och jag kan inte låta bli att le lite samtidigt som jag ömt stryker honom över kinden.

"Hey det är lugnt Felix, jag är okej nu. Jag är trygg nu" förtydligar jag och han lugnar avsevärt ner sig samtidigt som han nickar. "Ja det ska jag se till att du är" yttrar han ömt och jag ler innan vi delar ännu en passionerad kyss.