Badboy, Good Girl

kapitel 54

"Vad är det?" frågade tjejen oroligt.
Jag såg inte åt hennes håll.
Jag ville inte att han skulle se mig svag, jag ville inte att någon skulle se mig svag, inte Taylor, Alex inte Zack.
Att jag visar mig svag för någon händer kanske 2 gånger om året.
Men när jag var yngre och Taylor kom in i mitt liv grät jag nästan varje dag, det är tur att man föredras.
Men på sista tiden har jag gråtit för mycket och alla gånger har varit pågrund av Taylor, bara av Taylor.

Taylor och Alex kom tillbaka från köket med en popcorn skål i handen.
Jag torkade av mina fuktiga kinder.
"Jag ska bara gå på toa" sa jag och reste mig upp från soffan.
Jag och Taylor fick mindre än en sekunds ögonkontakt när jag gick mot badrummet.
Han såg en aning orolig ut Men den var så liten att det räknas inte.
Jag stormade in på toaletten.
Den lilla mängden maskara jag hade på mig rann ner för kinderna.
Jag letade desperat efter pappershandukarna.
Jag öppnade låda efter låda innan jag tillslut hittade de i skåpet bredvid handfatet.
Jag gjorde mitt bästa för att få bort det från mina kinder.
"Hur går det?" Jag ryggade till av Alex tillgjorda röst.
"Det går bra" sa jag och vände mig om.
Det var inte Alex, jag menar ifall han sett mina rödsprängda ögon och våta kinder hade det inte gjort något.
Men det var som sagt inte Alex.
Han såg på mig med en orolig blick.
Samma oro som innan.
Jag vände mig om igen, jag ville verkligen inte att han skulle se såhär.
Han är den sista personen på denna gjord jag vill visa mig svag för.
Jag litar inte på Taylor längre, jag hatar honom, men jag kan inte förneka att jag fortfarande älskar honom.
Om jag hade hatat honom skulle han inte kunnat såra mig.
"Kan du gå" försökte jag.
Han ignorerade mina ord och tog ett steg längre in i badrummet.
"Varför gråter du?" frågade han fortfarande oroligt.
Jag kollade ner i golvet.
Ja, varför gråter jag? För att jag är en sentimental person.
Nej för att jag är så fruktansvärt känslig.
"Det är min ensak, kan du gå!" vädjade jag och pekade på dörren.
Han ignorerade mig igen och tog ytterligare ett steg in i badrummet.
"Det är min lägenhet" protesterade han irriterande."Så jag frågar dig igen, varför gråter du?" ytterligare en tår rann ner för min kind.
Jag bestämde mig för att bara ignorera honom och fortsatte torka mina kinder.
"Tänker du forsätta att låtsas att det inte är något?" Jag kollade upp på Taylor som nu stod ganska nära mig.
"Jag känner inte dig!" röt jag åt honom.
När ska han fatta hur mycket han sårade mig.
Jag vill inte att han ska få reda på att jag var deprimerad pågrund av honom.
Då kommer han tro att han har någon typ av kontroll över mig bara för att han fick mig att må så sjukt dåligt.
Men åtminstone att jag inte kan förlåta honom för vad han gjorde.
"Det gör du visst! Jag är precis samma person som för tre månder sen!" vi hade börjat höja tonfallet så vi stod i stort sätt och skrek på varandra.
"Den Taylor jag kände skulle aldrig krossa mig så hårt!" Där sa jag det, jag erkände att han sårat mig.
Men vad trodde han igentligen.
"Jag gjorde det för att skydda dig!" att han gjorde det för att skydda mig visste jag väl redan lite men han hade aldrig riktigt sagt det till mig.
"Det ända som kan skydda mig är att vara med dig!" Vad sa jag precis.

OMG jag blir typ lite ledsen själv❤😂
Snart har vi 50k på denna bok.
Vad ska vi göra för att fira? Skriv i kommentarerna
Ha en toppen dag Hejdå 👋 💜 💜 💜