Badboy, Good Girl

kapitel 55

(varning långt kapitel)

Denise perspektiv

"Allt jag gjorde mot dig var av kärlek" hur ska jag kunna tro på honom längre? Ifall han nu älskade mig så himla mycket varför var han då tvungen att krossa hela mig och sen låta mig på egen hand bygga upp allt igen.
Det funkar inte så och det visste han.
Han kan inte ha älskat mig, När han sa det ljög han mig rätt upp i ansiktet.
"Jag tror dig inte" väste jag, han kollade mig djupt i ögonen när han sa.
"Jag älskar dig, men vi kan inte vara tillsammans" Han hade inget ansiktsuttryck och såg bara helt kall ut.
Jag skrattade åt hans försök att få honom att låta oskyldig.
"Du älskar inte mig och har aldrig gjort det heller" Han särade på läpparna för att säga något men stängde de igen.
Han fattade tag om mina händer och släppte inte ögonkontakt vi hade.
"Du behöver inte tro mig, för jag vet att jag älskar dig men det är som att universum inte vill att vi ska vara tillsammans" Jag drog mina händer ur hans.
"Du kan inte vara tillsammans med mig men med den där tjejen!" röt jag och pekade mot vardagsrummet.
Han suckade uppgivet åt mig.
"Vi är inte tillsammans" som att jag ska tro på honom.
Det ända han gör är ändå att ljuga för mig, jag har ingen anledning att lita på honom längre.
Jag fnös åt honom.
Inget han sa betydde något för mig längre, eller det var iallafall vad jag försökte Intala mig själv.
"Jag har ingen anledning att tro på ett enda ord som lämnar din mun!" väste jag.
Han suckade och bröt våran ögonkontakt.
"Då finns det inget jag kan göra" Han lämnade badrummet och stängde dörren efter sig.
Nu kunde jag inte hålla mig längre.
Jag gled ner för väggen och tårarna rann hejdlöst ner för mina kinder.
Det kändes som att jag när som helst skulle svimma.
Ingen har fått mig att känna mig så meningslös som honom.
Allt han säger går rätt in i hjärtat på mig och det finns inget jag kan göra åt saken förutom att glömma honom.
Vilket jag uppenbarligen inte heller kan.
Jag ville jättegärna vara den starka Denise som inprincip aldrig visar sig svag.
Men Taylor har krossat mig för hårt.
"Hur är det?" Alex satte sig ner tätt intill mig.
Jag försatte bara snyffta med huvudet lutande mot mina knän.
Han la en tröstande hand på min rygg. "Ska vi gå hem?" frågade han oroligt.
Jag nickade svagt.
Jag känner seriöst inte igen mig själv när jag är sån här.
Jag kollade upp mot Alex som stod framför mig och räckte fram en hand som jag tacksamt tog emot och han drog upp mig från det hårda stengolvet.
Nu kunde jag inte tänka längre.
Jag kastade mina armar om Alex hals.
Han såg sig avvaktande om innan han la sina starka armar om mig.
"Förlåt" mumlade jag mot hans axel och kramade honom lite hårdare
"Det är okej" skrockade han.
Vi stod där en stund.
Det det var så skönt att äntligen ha någon att krama.
Det var för länge sen jag hade det.
Hans famn var trygg, jag kände mig för första gången på länge trygg av någon annans närvaro.
Några sista tårar rullade ner för min kind och landade på Alex vita T-shirt.
"Förlåt"

Vi gick ut i hallen och jag tog på mig mina svarta skor.
"Vi sticker nu!" ropade Alex ut i vardagsrummet.
"Va redan?!" Taylor och tjejen kom gående mot ut till hallen.
Jag vände mig hastigt om för att dölja mina svullna ögon och röda kinder.
"Matchen är inte ens slut" invände tjejen med den där irriterande pipiga rösten.
"Nej men Denise mår inte så bra" Alex nickade svagt åt mitt håll.
Jag öppnade dörren för att gå ut till trapphuset medan de pratade.
Ärligt talat fick bara rösten av Taylor mig att må illa.

Jag försökte behålla lugnet.
Ärligt talat kunde marken lika gärna ramla ihop under mig för det var så jag kände mig just nu.
Benen vek sig under mig och allt blev svart.

Gud vet vad som hände efter det.
Jag vaknade inte på ett tag heller.
Kanske något med 7 timmar sov jag.
Jag drömde inget heller.
Allt var bara svart, det var som att jag blundade, fast jag var inte medveten.