Badboy, Good Girl

kapitel 42

Jag slog långsamt upp ögonen.
Sol strålarna sken in genom fönstret.
Lyckan spreds inom mig när jag kände ett par starka armar om min midja.
Att bara ha han i min närhet gjorde mig alldeles varm.
Att känna att vad som än händer kommer han vara vid min sida.
Jag kommer aldrig Vara Ensam längre. Jag visste det då och jag vet det nu att han är den ända för mig.

Han rörde sig smått och lossade långsamt greppet om mig.
Jag plaserade mina händer på hans så han tvingades att hålla kvar, vilket han inte verkade ha något emot.
"God morgon" mumlade han mot min hals.
"God morgon" viskade jag.
Hans andetag smekte min kind.
Allt med honom var bara perfekt, så varför vill han ha mig då?
"Jag älskar dig" viskade han mjukt i mitt öra.
"Varför?" frågade jag, han vände mig så jag jag hamnade öga mot öga med honom.
"Vad menar du?" Han Var väldigt allvarlig, jag kan erkänna att jag blev lite nervös.
"Du hörde" Han kollade fortfarande alvarligt på mig men på ett lite mer avslappnat sätt.
"Vad finns att inte gilla?" fråga han då.
"Gilla ja, men du sa älska" Jag är bra på det här.
"Du är underbar, du bryr dig, du har det där leendet som en kille skulle dö för att få se varje dag.
Dina glittrande ögonen får mig att smälta.
Du är den starkaste människan jag träffat efter allt du gått igenom så står du ändå kvar på benen, det skulle aldrig jag kunnat.
Att vi träffades var ödet, det ser jag nu och jag kunde inte vara lyckligare över hur det blivit.
Jag älskar dig för att du vågar vara dig själv och inte bryr dig om vad andra tycker om dig" Hans ord fick mig att bli tårögd.
Jag är så blödig.

För två år sedan var min mamma med om en olycka.
Hon åkte flygplan och var påväg till Thailand och planet störtade i havet.
Det var så ovanligt att planera krashade att hon inte trodde det var någon fara.
Det värsta var att jag skulle igentligen åkt med på den resan.
Jag skulle, just nu ligga i en kista och ha varit där i över ett år.

...........................................................