Jag kan ge upp allt om du bara ber mig - Noel Flike

57 - Vega

Måndag 11 februari 2019
Jag låser upp lägenheten med extranyckeln jag fick av Adam förra veckan. När jag har fått av mig ytterkläderna ställer jag ner påsen med mat i på köksbänken och börjar packa upp varorna. Jag avbryts av att min mobil börjar ringa. Jag fiskar upp den ur bakfickan och får en chock när jag ser att det är Ludwig som ringer.

Han har bara hört av sig en gång sedan det tog slut mellan mig och Noel. Han hade mest frågat hur jag mådde. Jag hade berättat för honom att saker var jobbiga nu och att jag skulle stanna i Göteborg tills jag mådde bättre. Det var innan jag bestämde mig för att flytta hit.

"Hej." Säger jag när jag har tryckt på grön lur för att svara.

"Jag såg att din lägenhet ligger ute för försäljning." Börjar han. "Ska du flytta?" Frågar han. Jag suckar.

"Ja." Svarar jag.

"Vart då?" Frågar han.

"Tillbaks till Göteborg." Svarar jag.

"Men va? Varför det?" Frågar han chockat.

"Det är här jag hör hemma. Det är här jag har alla mina vänner." Säger jag.

"Men jag då? Är inte jag din vän? Eller har du glömt det där med 'bästa vänner för alltid'?" Frågar han. Jag suckar och lutar mig mot köksbänken.

"Ludwig, du har inte hört av dig på över en månad. Så fort det tog slut mellan mig och Noel var det som om du glömde bort mig. Som om jag hela tiden bara var din bästa kompis flickvän." Börjar jag. "Här har jag vänner som faktiskt bryr sig om mig. Som hör av sig varje dag och frågar hur jag mår." Fortsätter jag.

"Du vet att det inte är så. Jag trodde du ville vara för dig själv. Jag saknar dig mer och mer för varje dag som går." Svarar han. Det här är jobbigt. Riktigt jobbigt. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. "Du får inte flytta."

"Det är redan försent, Ludwig. Lägenheten är redan på försäljning och det är sjukt många som går på visningarna." Svarar jag.

"Så jag förlorar min bästa vän till Göteborg ännu en gång?" Frågar han. Jag hör hur hans röst spricker mot slutet. Han låter ledsen.

"Jag antar det." Svarar jag. Först nu rinner den första tåren nerför min kind. "Snälla säg ingenting till Noel om flytten. Jag vill inte att han ska tro att jag flyttar på grund av honom." Säger jag.

"Jag lovar. Men jag tror inte du förstår hur jobbigt det är att inte berätta för honom. Precis som att du bad mig att inte berätta för honom att du krossades minst lika mycket som han. Du vet, han tror att du aldrig brydde dig." Förklarar han. Jag är tyst en stund.

"Då får han tro det. Det är bäst så." Svarar jag, helt tom på känslor. "Kan du snälla vara ärlig mot mig nu, Ludwig? Hur mår han? Gillar han henne på riktigt? Är han lycklig med henne?" Frågar jag. Han suckar på andra sidan luren.

"Nej, Vega. Inte som han var med dig. Han går runt och låtsas vara glad, men det är uppenbart att han fortfarande mår skit. Han använder bara henne för att lindra sorgen. Noel är inte Noel längre." Svarar han. Jag börjar gråta nu. Jag gråter för första gången på snart en månad. Inte mycket, men jag gråter.

"Vega, kan du lova mig en sak?" Frågar han efter en stunds tystnad.

"Vadå?" Frågar jag.

"Att du hälsar på mig så fort du är i Stockholm. Den här gången tänker jag inte tappa kontakten med dig." Svarar han. Jag ler och skrattar lätt samtidigt som jag snyftar.

"Jag lovar, Ludwig." Säger jag. Plötligt öppnas dörren.

"Jag är hemma!" Ropar Adam från hallen. Snabbt torkar jag bort tårarna med min tröjärm.

"Jag måste gå nu." Säger jag till Ludwig.

"Hejdå, Vega. Saknar dig." Säger han.

"Saknar dig med. Hejdå." Svarar jag och lägger på.

"Vem pratar du med?" Frågar Adam.

"Ludwig." Svarar jag och drar på ett fejkat leende. Han går fram till mig och drar en slinga av mitt hår bakom mitt öra, innan han smeker min kind.

"Har du gråtit?" Frågar han oroligt. Jag skakar på huvudet.

"Nej då. Det blev bara lite känsligt när Ludwig ringde." Svarar jag. Han nickar sakta innan han omfamnar mig. Han kysser mig på huvudet.

"Vad vill du äta till middag?" Frågar han.