Jag kan ge upp allt om du bara ber mig - Noel Flike

54 - Vega

Måndag 28 januari 2019
När jag och Adam vaknade sov fortfarande alla andra. Kylen var tom och med tanke på hur bakis de kommer vara idag efter gårdagens röj bestämde sig Adam för att dra till närmsta affär och handla frukost. Jag har legat i sängen och väntat på att han ska komma tillbaks ett tag nu. Plötsligt hörs ljudet av ytterdörren som öppnas, och sedan ljudet av fotsteg och påsar som ställs ner på köksbänken. Jag reser mig snabbt upp ur sängen och skyndar ut i köket.

"Hej." Säger han. Jag går fram och kysser honom innan jag sjunker in i hans famn. Han släpper mig och börjar packa upp varorna. Jag hoppar upp och sätter mig på köksbänken, bredvid spisen.

"Gick det bra att handla?" Frågar jag. Han skrattar lätt innan han ställer sig framför mig och sätter sina händer på mina höfter. Jag virar mina armar runt hans nacke.

"Ja, tackar som frågar." Svarar han. Jag ler mot honom och snart är hans läppar på mina. Jag fördjupar kyssen och vi står just nu och grov hånglar, mitt i köket.

"What the fuck?" Utbrister Noah bakom oss. Vi släpper genast varandra och kollar åt hans håll. Jag har nog aldrig sett någon så här chockad tidigare. Fuck. Fuck fuck fuck.

"Noah. Chilla." Säger jag panikslaget.

"Nej, fuck det här." Säger han och börjar gå tillbaks in till sovrummet igen. "Albin!" Ropar han. Jag suckar och lägger ansiktet i händerna.

"Hallå vi drar! Vi bara sticker. Flyttar till ett annat land. Byter identitet och kommer aldrig tillbaks." Säger Adam stressat. Trots hela den jobbiga situationen kan jag inte låta bli att skratta.

"De kommer mörda oss. Du vet det, va?" Säger jag.

"Det är därför vi byter identitet." Svarar han.

"Det kommer inte hjälpa. Det är kört. De har redan satt ett dödsdatum för oss." Säger jag. Han skrattar samtidigt som han lägger händerna för ansiktet.

"It was nice knowing you." Säger han. Jag skrattar.

———

Killarna säger inte ett ord till oss under frukosten. Tysta sätter de sig runt bordet och börjar äta. Då och då slänger de arga blickar mot oss. Det här är löjligt. De kan ju inte vara arga för något sånt här.

Enligt schemat vi gjorde upp dagen vi kom hit är det min och Albins tur att laga mat. Albin av någon borde åtminstone vara lite stöttande. Han kan ju inte bara ignorera mig.

"Vega, seriöst? Adam? Kunde du inte ha valt någon annan kille? Jag vet inte, kanske någon som inte har varit din bästa vän i tolv år." Säger han med extra betoning i slutet så fort de andra har lämnat rummet. Jag suckar.

"Lägg av nu, Albin. Vad fan är ens grejen?" Frågar jag.

"Grejen är att du stod och hånglade med din bästa vän. En i gänget. Vill du förstöra hela gruppen? Vill du förstöra något vi har haft i tolv år?" Frågar han irriterat.

"Ingenting kommer att förstöras. Det blir bara stelt om man gör det stelt. Och jag har inga planer på att göra det stelt." Svarar jag.

"Du är ju inte över Noel än. Inte ens i närheten." Säger han.

"Men lägg av nu. Än sen om jag inte är över Noel än? Jag kommer ju vara det till slut." Svarar jag. Han sätter sig på en av stolarna vid matbordet.

"Är det långvarigt?" Frågar han, nu mycket lugnare.

"Jag vet väl inte. Det började i fredags. Det är omöjligt för mig att säga om det är långvarigt." Svarar jag.