Jag kan ge upp allt om du bara ber mig - Noel Flike

33 - Noel

Torsdag 6 september 2018
Det är komplicerat alltihop. Jag och Vega ska vara vänner. Vänner är... Vänner är bra. Men när jag ser henne sitta där mittemot mig mellan Ludwig och Valter och skratta är allt jag vill bara att gå fram och kyssa henne. Jag har väl ingen rätt att klaga egentligen, det var min idé att vi skulle vara vänner. Det var jag som sa att vi inte kunde hålla på som vi gjorde om det inte skulle leda till någonting.

"Nej nej nej. Men sen så kommer den här killen fram till mig då. Asså nu snackar vi en riktig Östermalms pojk. Och så börjar han dra någon riktigt dålig historia om när han var i Kroatien och sen bara från ingenstans beställer han in en flaska champagne för att sedan be mig följa med honom hem." Berättar Vega och alla brister ut i skratt, förutom jag. Jag är inte riktigt här. Alla ljud och allt som händer känns långt borta.

Jag reser mig från soffan på altanen och går in i huset för att ställa mig i köket. Jag försöker så gott det går att fokusera på andningen. Det är någonting Ludwig har berättat att han brukar göra. Hela tiden fokuserar han på sin andning. Han sa att det gör en lugn och får en att känna sig ett med sig själv. Jag hade skrattat när han berättade det. Men det är värt ett försök.

"Är allt bra?" Vega har kommit in i köket. Jag öppnar ögonen.

"Ja då. Absolut. Allt är bra." Svarar jag lite för snabbt för att det ska låta trovärdigt. Hon lutar sig mot köksön mittemot mig.

"Säkert? Ska vi dra hem?" Frågar hon.

"Nej nej nej nej nej. Jag vill inte förstöra din kväll." Svarar jag. Allt jag vill är bara att åka hem, men eftersom att jag skulle dricka ikväll hade Vega fått köra min bil.

"Äsch, jag är ganska så trött. Min kväll förstörs inte om vi åker hem nu." Säger hon. Jag tänker efter en sekund.

"Är det säkert? För jag kan stanna om du inte vill åka än." Säger jag. Hon ler mot mig.

"Det är helt säkert. Sätt dig i bilen så säger jag bara hejdå till de andra." Säger hon och kastar över nycklarna till mig. Jag nickar och rör mig mot ytterdörren, och ut till bilen.

Jag är verkligen en idiot som gör så här mot mig själv. Jag saknar henne. Saknar att få ha henne på det sättet. Jag vill inte alls bara vara hennes vän. Fast det hade säkert bara känts värre om vi fortsatte som vi gjorde när jag vet att det ändå aldrig kommer kunna bli något seriöst mellan oss. Det är bäst så här. Det är därför vi har valt att ha det så.

"Sorry att du fick vänta så länge. Killarna ville inte att vi skulle dra." Säger hon samtidigt som hon sätter sig i bilen och startar motorn.

"Ingen fara." Svarar jag. "Är det säkert att jag inte förstör för dig nu då? Jag vill verkligen inte vara en jävla party-pooper." Fortsätter jag. Hon skrattar.

"Det är fortfarande säkert, Noel. Hade jag velat stanna hade jag stannat." Svarar hon.

Vi fortsätter bilfärden under tystnad. Helt plötsligt har hon parkerat nere i garaget. Det gick jävligt fort att komma fram.

"Du, Noel, är det något? Du har känts fett off ikväll." Säger hon när motorn tystnar.

"Jag vet inte. Jag tänker nog bara för mycket." Svarar jag.

"På vad?" Jag rycker på axlarna.

"Jag vet faktiskt inte. Allt möjligt bara." Svarar jag trots rösten som skriker åt mig att berätta för henne att jag tänker på oss. Att jag vill ha tillbaks det som var förr, innan den där kvällen efter grönan. Hon nickar förstående.

"Fattar." Svarar hon.

"Hur tar du dig hem nu då?" Frågar jag. Hon skrattar lätt.

"Jag går. Det är inte så långt direkt." Svarar hon.

"Du vill inte hänga med upp till mig då? Skaffade HBO igår. Vad säger du om ett Matrix maraton?" Frågar jag. Hon skrattar och nickar.

"Det låter som en bra idé." Svarar hon och tillsammans kliver vi ur bilen och rör oss upp till min lägenhet.

———

"Hur mycket är klockan?" Frågar Vega och gäspar. Vi har sett klart alla tre filmerna nu. Jag kollar snabbt på klockan på mobilen.

"Fem." Svarar jag med ett skratt. Vega kollar chockat på mig.

"Du ljuger! Det kan knappast ha gått sju timmar sen vi kom hit?" Utbrister hon.

"Kolla själv om du inte tror mig." Svarar jag. Hon skrattar och skakar på huvudet.

"Det är lugnt. Jag är alldeles för trött för att tjafsa emot." Säger hon och ännu en gäsp träder fram. Jag ler mot henne.

"Vill du sova här?" Frågar jag.

"Jättegärna. Om det inte känns för konstigt för dig då." Svarar hon. Jag skakar på huvudet.

"Nejdå. Vänner var det ju." Svarar jag och hon nickar.

"Vänner." Upprepar hon.

Vi rör oss mot badrummet för att borsta tänderna. Precis som förr får hon låna en T-shirt av mig att sova i. Men precis när jag ska lämna henne i sovrummet för att lägga mig i soffan stannar hon mig.

"Tack så mycket, Noel." Säger hon.

"För vad?" Frågar jag. Hon rycker på axlarna.

"För allt bara. För att jag får sova här, för att du inte är arg på mig och, viktigast av allt, för att du inte har slängt tandborsten jag fick första gången jag sov här." Säger hon. Jag skrattar.

"Det var så lite så. Den tandborsten får nog stanna ett tag till." Svarar jag. Hon går fram och kramar mig.

"Tack för allting, Noel." Säger hon. Jag stryker min hand över hennes hår. Det här går inte längre. Jag klarar inte av att bara vara vänner längre. Helt utan att tänka efter kysser jag henne på huvudet. Hon kollar upp på mig och innan jag hinner blinka har hennes läppar kraschat med mina.

Den här känslan, den är så bekant och bekväm. Känslan av hennes läppar mot mina. Jag har saknat det. Jag har saknat allt.

Utan att släppa, den nu fördjupade, kyssen tar vi oss till sängen. Jag lägger mig över henne samtidigt som jag drar av t-shirten från hennes kropp. Jag tar ett grepp om hennes bröst och ett svagt stön lämnar hennes mun.

Det här är egentligen så dumt. Så så så så dumt. Men jag vill det för mycket för att tänka på vad som är dumt och inte. För just här och nu, känns det allt annat än dumt.