Jag kan ge upp allt om du bara ber mig - Noel Flike

31 - Vega

Lördag 1 september 2018
Jag lyckades ta mig ut idag. Klara ringde och tjatade med mig till Marie Laveau. Elle ska inte med den här gången. Det blir Klara, Wilma och deras vän Molly som ska med.

På ett sätt är det lite skönt att Elle inte ska med. Hon verkar vara en riktigt skön tjej men någonting säger mig att hon inte tycker om mig. De två gånger vi har umgåtts har hon kollat på mig på ett konstigt sätt och typ viskat grejer till Klara och de andra. Hon pratar även med mig på ett annat sätt än med de andra. Hon är absolut inte otrevlig, utan mer över trevlig. Fast alltid med det där jävla flinet på läpparna. Som att hon inte menar det. Som att det är en pik. Eller att hon vet någonting om mig sen innan. Som när man träffar någon man har hört grejer om tidigare.

Efter mycket dansande med tjejerna går jag ut till rökrutan för en cigg. Ingen av de andra röker så jag blir ensam. Men det gör inget, jag är bara glad för att jag har lyckats skaffa mig fler kompisar här. Och dessutom, för första gången någonsin, tjejvänner.

Precis när jag har tagit mitt första bloss av ciggen kommer Noel gående mot mig. Är han tvungen att vara här? Jag har lyckats undvika honom i lite drygt en vecka nu. Jag kollar snabbt åt sidan och låtsas som att jag inte har sett honom. Han ställer sig bredvid mig och tänder sin cigg. Jag vägrar att kolla åt hans håll men jag ser i ögonvrån att han kollar på mig lite då och då. Till slut vänder jag mig mot honom efter att ha förhandlat med mig själv ett bra tag.

"Noel, det var aldrig meningen att du skulle känna att jag lekte med dina känslor. Jag visste inte ens att du kände någonting för mig. Jag är ledsen om jag sårade dig men jag kan inte hjälpa hur jag känner." Säger jag. Han kollar konstigt på mig ett tag.

"Vad menar du?" Frågar han. Nu är det min tur att kolla konstigt på honom. "Det är helt okej att du inte vill ha någonting. Jag tänker inte bli sur på dig för det." Fortsätter han.

"Men... Ludwig sa... Ludwig sa att du har sagt att jag lekte med dina känslor." Stammar jag fram. Noel skrattar.

"Sa Ludwig det?" Frågar han. Jag nickar förvirrat. "Då ljög Ludwig. Jag har aldrig sagt att du lekte med mina känslor. Jag var aldrig arg på dig heller. Jag förstår dig till 100% i allt du sa den där kvällen, och jag respekterar det." Säger han.

"Men va? Jag trodde verkligen att du var skit sur på mig." Svarar jag. Han skakar på huvudet.

"Självklart inte! Jag tänkte ju att vi skulle vara vänner. Men du hörde aldrig av dig." Säger han.

"Det var ju för att Ludwig verkade vara så arg på mig och han beskrev det som att du också var arg på mig." Svarar jag. Noel skrattar lätt.

"Vi är inte arga på dig. När jag förklarade mer ingående för honom slutade han vara arg. Han förstår också hela situationen nu." Förklara Noel. Jag skrattar lättat.

"Skönt. Jag har saknat er. Som fan." Säger jag. Han omfamnar mig.

"Vi har saknat dig med."

"Antar att du är här med killarna." Säger jag när vi släpper kramen. Han skakar på huvudet.

"Julia, Emilia och Christoffer." Svarar han. "Vilka är du här med?" Frågar han.

"Några tjejer jag har lärt känna. Jag var ute med Olle förra söndagen och då stötte jag på Klara, du vet hon jag jobbar med, och hennes kompisar. Efter det antar jag att vi började umgås bara." Förklarar jag. Noel nickar och ler snällt mot mig. Så där som bara han kan.

"Hade de blivit ledsna om du stack härifrån nu?" Frågar han. Jag skrattar.

"Tror knappt de hade märkt att jag var borta. Dina kompisar då?" Svarar jag. Han ler mot mig.

"Tro mig, de har inte ens märkt att jag är borta nu." Svarar han och vi faller in i ett skratt. "Så vi drar härifrån, eller?" Frågar han. Jag ler och nickar innan vi båda fimpar våra cigarretter och rör oss bort från klubben.

———

"Fast vadå? Det är intelligent humor. Det är därför ni stockholmare inte tycker att det är roligt, ni förstår det helt enkelt inte bara." Förklarar jag med skratten i halsen. Jag drog ett Göteborgsskämt och självklart skulle Noel klaga på hur tråkigt det var, trots att han skrattade.

"Vänta, är det inte du som är född i Stockholm? Jo, men det var det väl?" Skämtar han.

"Absolut. Men jag är en förbättrad version av en stockholmare. En som har lärt sig det absolut bästa av att leva i Göteborg i några år." Förklarar jag och Noel brister ut i skratt.

"Du är så jävla kass, Vega. Vet du om det?" Säger han. Jag skrattar.

"Det är du som gör mig kass." Säger jag. Vi stannar och Noel ställer sig framför mig. På något sätt har vi tagit oss upp till Tantoberget. Vi står just nu framför vår mörka stad på andra sidan vattnet. Det är lugnt här. Så lugnt att det känns overkligt.

"Gör jag?" Frågar han. Jag ler och kollar ner i marken för att dölja det.

"Nej, det gör du inte. Ska jag vara helt ärlig så gör du mig bättre. Du tar fram mina bästa sidor, Noel." Svarar jag. Han suckar och kollar ut över vattnet.

"Vega..." Säger han. Jag sätter mina händer vid hans käkben och vrider hans huvud mot mig så vi får ögonkontakt igen.

"Jag vet vad du tänker säga. Du kan vara lugn, jag tänker inte kyssa dig. Jag är bara glad för att vi kan vara vänner igen." Säger jag. Han kollar bara in i mina ögon. Det kanske bara är önsketänkande, men han ser nästan... ledsen ut? Jag tar bort mina händer från hans käkben och han nickar.

"Vänner." Säger han. Nu är det min tur att nicka.

"Vänner." Upprepar jag.