Jag kan ge upp allt om du bara ber mig - Noel Flike

9 - Vega

Lördag 30 juni 2018
Det är synd att jag inte kunde vara med på Ludwigs födelsedag igår. De åkte iväg till Kiruna för två dagar sen. Igår spelade de på en festival där och idag åkte de vidare till Gävle. Det har varit ganska så ensamt de senaste dagarna. Jag känner ju ingen annan här, förutom min släkt då.

Kusse Gurra❤️, 16:13
Ska till IKEA, du kan väl hänga med?

Jag orkar verkligen inte åka till IKEA idag, men han har ju trots allt ändå hjälpt mig en jävla massa med flytten så jag får väl hjälpa honom nu.

Jag, 16:14
Absolut. Kan du hämta upp mig?

Kusse Gurra❤️, 16:14
Självklart. Där om 20

Jag, 16:15
❤️👍🏻

Jag borstar igenom mitt trassliga hår och byter ut myskläderna till en svart jeanskjol och ett linne. Jag skiter i att sminka mig. Det är bara onödigt.

———

"Har du kollat klart nu?" Frågar jag rastlöst när vi har varit i butiken i över en timme utan att han har hittat något. Han har bara velat fram och tillbaka och kollat ner i sin mobil som om han väntar på något.

"Kanske." Svarar han och kollar ner i sin mobil igen. Jag suckar. Han får ett sms och kollar sedan på mig igen. "Ja, vi kan dra." Säger han. Lättat följer jag efter honom ut ur det stora varuhuset.

I bilen lyssnar vi på hög musik och sjunger med. Vi brister ut i skratt flera gånger och jag känner hur jag inte är lika trött längre. Det är skönt att i alla fall ha någon man känner bra i den här staden.

Han stannar bilen på gatan utanför min lägenhet och skriver något på mobilen innan han kollar upp på mig och säger hejdå.

Fan vad konstig han har varit idag. Jag vet inte hur många gånger han har stirrat ner i den där jävla mobilen under den korta tid vi har umgåtts.

Efter att jag gått uppför alla trapporna tar jag fram nycklarna för att låsa upp lägenheten. Konstigt. Den är redan upplåst. Kan jag ha glömt att låsa? Nej, jag har ett starkt minne av att jag faktiskt gjorde det. Dessutom skulle jag aldrig glömma det. Försiktigt öppnar jag dörren och smyger in i lägenheten. Utan att ta av mig skorna rör jag mig sakta mot vardagsrummet.

"Surprise!" Ropar Adam, Noah, Hugo och Albin i kör. Vad fan gör de här? Jag skrattar lättat.

"Omg jag trodde någon hade brutit sig in!" Ropar jag. De skrattar och vi alla kramas.

"Det var det ju typ någon som hade gjort. Bara att vi har fått nycklar änna." Säger Hugo glatt.

"Vem fan fick ni nycklar av? Och hur visste ni att jag inte var hemma?" Frågar jag med ett skratt. De kollar på varandra och flinar. Jag börjar fatta. "Gustav. Eller hur?" Säger jag. De skrattar och nickar. Jag skakar på huvudet och går tillbaks till hallen för att ta av mig skorna.

"Har du saknat oss?" Frågar Noah.

"Om jag har! Ni ska bara veta hur ensamt det har varit här!" Säger jag.

"Så ensamt kan det inte ha varit. Du verkar ju ha hittat dig några vänner." Säger Albin och jag nickar. Vi slår oss ner i soffan.

"Men de är inte ni." Säger jag.

"Aaaaw gulligaste du!" Säger Hugo med en tillgjord röst. Jag slår till honom på armen.