Och här slutar berättelsen. 90 delar lång efter en nedskriven idé som tog fart på Wattpad för mer än (herrejösses) fem år sen. Då gick jag gymnasiet, nu tar jag precis min kandidatexamen i miljövetenskap på universitetet. Det är inte lätt att skriva något som man inte riktigt vet vart det ska ta vägen, och ärligt talar visste jag inte vad det här sista kapitlet skulle innehålla förns jag skrev det heller. Lite magiskt ändå, bilden med personen som väntar ville bli nedskriven, utan att spoila allt för mycket. Jag är glad över att kunna sätta punkt och fint blev det... men ni läsare som tycker om berättelsen väldigt mycket borde kanske förbereda er på det värsta;) Hur hade ni velat eller trott att det skulle sluta? Kommentera gärna!
Ett varmt TACK till er, den hängivna skaran som läst från början till slut, kanske till och med från det att jag publicerade de första kapitlen. Även till er nyare läsare, och ni som hittar den senare. Om jag ska låtsas vara en skrivarguru för en mening är mitt bästa tips att skriva det ni själva tycker bäst om, och att NaNoWriMo är en härlig utmaning oavsett vilket ordmål ni sätter.
Allt gott, och hare bra :)
Maéla för den tronlösa prinsen över havet, och bakom henne följer truppen av drakskiftare. De landar i byn där de omfamnas hårt, och får berätta om sin resa. Maéla väntar inte länge innan hon för Rathelyss åt sidan, för hon har känt gruppens tvekan. Sett hur de alla reagerade när Lyss var skadad, och visste vad Lyss tidigare gjort för dem, och skulle göra igen. Bitmärkena på Lyss hals syns knappt, och Maéla får en känsla över att hon vann för något annat, för sig själv och inte för att överta något som kunnat bli hennes. Hon säger att hon inte vill ha det, ansvaret över den här gruppen. Att det inte finns någon annan som kan göra bättre val, eller ge bättre skydd för dem än Lyss själv.
De stannar i byn, Maéla och Aiden. De tar på sig sina egna sysslor och rutiner och får ta full del av livet som en del av folket där, mellan bergen, skogen och slätterna. När det inte längre går att skilja prinsen, länge sedd som nykomlingen, från de andra byborna börjar Maéla försvinna. Hon tar sin drakform och flyger långt uppåt landet, ibland flera dagar i sträck. Hennes återkomster blir glada tillfällen, och något spännande för de små. "Kolla", säger barnen, "den vita draken är tillbaka. Drakdrottningens dotter." Men de tillfällena blir alltmer sällsynta. Tills hon inte kommer tillbaka mer.
10 år senare
En man tar sig upp längsmed en brant stig. Han är omgiven av vassa klippkanter och kämpandes når han snart krönet. Där uppe står en mycket gammal kvinna, insvept i sjalar och med en käpp i sin hand. Kvällssolen lyser bakom henne och lägger hennes ansikte i skugga. Men han ser att hon tittar på honom, och han blir medveten om svetten som rinner ner i hans panna. Blir medveten om, att han saktat ner dem både för mycket om solen redan tagit sig så pass långt ner. De hade dock kommit iväg tidigare om han sluppit argumentera för det, om hon gått med på det direkt.
"Blir inte för besviken om det inte går. Saker har inte ändrats sedan sist jag försökte."
Aiden kan bara pusta och flåsa när han tar sig de sista metrarna uppåt. Solen lyser varmt orange in i hans ögon, och det är vackert trots att det gör ont. Han står med händerna mot knäna en stund. Drar sedan handflatan över ansiktet, där den rispas av stubben på hans kinder. Huden på hans händer är ärrad och handflatorna grova efter många års arbete. Armarna är solbrända och fräkniga, och under dem döljer sig seniga muskler. Han tittar upp igen och lyckas inte hålla tillbaka ett stön. Danva har redan tagit sig halvvägs upp för nästa backe. När han själv tar sig upp lika högt ser han till sin lättnad att stigen slutar där. En stor plattform täckt av gräs och berg i dagen brer ut sig framför honom. Härifrån kan de se hela dalen, och den sträcker sig mycket längre än han trott. På väggarna bakom honom, där berget fortsätter upp mot himlen, ser han vita rispor, långa som korta där det gått att få grepp. Märkena av klor. Grus och mindre stenar ligger i högar nedanför, och han föreställer sig dem här längs väggarna. På klipporna och flygandes runtom berget med kraftiga vingslag. Drakarna i norr, de som bara blivit fler, starkare och mäktigare sedan han kom till det här landet. Sedan vi båda kom hit, tänker han och ser ut över dalen.
Danva står med ryggen mot honom och solen i ansiktet, ena handen hårt om käppen fast att han vet att hon inte behöver den. Han går snett runt henne, håller ett avstånd. Han ser hur hon spänner ut sin lediga hand lite, och blundar.
Aiden sätter sig ner med benen i kors. Väntar. Hans blick söker stint efter någon form av rörelse, efter något vitt som kommer mot dem. Men inget kommer. Hon är tålmodig för hans skull, det måste han ge henne. Men tillslut hör han en tyst suck. Beviset på att även Danva gett upp.
"Jag är ledsen. Hon är där hon vill vara."
Danva rör lätt vid hans axel innan hon lämnar honom, med en förmaning om att gå innan det blir mörkt. Ändå lämnar hon honom här, i drakarnas bergslandskap. En risk, som hon kanske förstår att han behöver ta. När hennes steg ebbat ut blundar han hårt och sänker huvudet. Tyngden sjunker djupare inom honom, nästan enda ner till botten. Skulle han ge upp på henne? Såsom Rathelyss, den svarta gjort. Som Ethel, den eldröda, Susmo och Tomda, färgerna av smaragd och safir. Tim var den som hade tagit hårdast på det, den unga drakskiftaren var i äldre tonåren nu. Aiden ville trotsa så som han gjort, bli arg och vresig. Men de andra drakskiftarna verkade ha en förståelse han saknade. En förståelse som de satte i praktiken genom att inte göra någonting. När hon återvände senast, efter mer än ett år borta från dem, så höll de låg ton. De var glada att se henne, men ifrågasatte inte. Inte som han velat göra, som han försökte ta upp med henne.
Hans kropp skakar lätt, av kvällens köld eller känslor. En natt, bara några dagar efter att hon kommit tillbaka så sprang han med hjärtslagen i halsen genom byn, och tyckte att han kunde skymta hennes vingars rörelse långt borta på himlen. Det var bara en känsla han fått mitt i nattdrömmarna, och känslan som väckt honom hade dessvärre varit sann. Hijol hade stått och sett efter henne som ingenting. Vad var det han hade sagt? "Hon låter det ta över nu, så hon kan fortsätta fullt ut. Vi klarar oss." Det var över tio år sedan nu. Och hennes sista ord hade varit till Hijol, inte till honom.
Solen går ner bakom en av topparna långt där borta. Hur mycket mer land dolde sig där? Hur långt sträckte sig drakarnas territorium? Han går ett tag, fram och tillbaka över plattformen för att hålla värmen. Hon kunde vara långt borta när Danva kallade på henne. Och även om på något sätt lyckas kringgå kallaren order numera så kunde hon ändå dyka upp. Kanske. Om ett tag. Han sätter sig ner med ryggen mot bergsväggen, för att kunna koncentrera sig på landet bortom avsatsens kant. Stenen mot hans rygg är varm av många timmars solsken. Trots stressen som tär i honom lugnar den honom, och han fortsätter vänta.
En förnimmelse. Ett luftdrag som skiljer sig mot kvällsbrisen. I hans drömmar är det hon som landar på taket under hans fångenskap. Det är hon som tär sönder en hel vägg för att de ska kunna ta sig därifrån. Men vibrationen är för äkta. Han slår upp ögonen. Det är natt, och det är ändå ljust. Han blinkar förvånat mot månen som erövrat himlen, och den har redan klättrat långt. Sömnen rinner av honom när han tar in den levande varelsen som delar plattformen med honom.
Hon sitter med blicken bort från honom, vänd ut mot landet precis som han själv suttit tidigare. Han försöker ta sig upp, och får använda bergsväggen bakom sig till hjälp. Vad han önskar att han vore smidigare, att hans ben inte skakade så, bara av att ta sig upp på fötter. För det är inte bara av kölden. Med handen kvar mot väggen, som nu blivit kall, viskar han hennes namn.
Hon klipper med öronen, drakhonan. Men rör sig inte mer än så. Varför ser hon inte på mig? Är det inte hon? När han försiktigt närmar sig, går det upp för honom, hur högt hon reser sig över hans mänskliga kropp. Han följer hennes svans, pilformad i änden med korta breda taggar som följer hela vägen upp till svansroten. Mot marken, i skuggan av hennes kropp skymtar han långa bakfötter med klor stora som hans armar. De släta vingarna fångar månljuset bäst, för där finns inte lika tjocka fjäll för ljuset att försvinna mellan. Trots att de är ljusa, så har de stora fjällen en mörk ton längs hennes rygg och sidor. Som hans egen hud inser han, ärrad med tiden. De är tjockare, hårdare. Och hennes hals och armar, där hittar han linjer i blekt rosa. Rispor som på bergsväggen bakom dem.
Han når fram till plattformens kant, bredvid men inte för nära intill. Då vänder hon sitt huvud mot honom, och världen stannar. I hennes ögon ser han början på tusen år. En visdom som redan grott, och som ändå bara börjat. Hon blinkar, ser intensivt på honom där han står. Så högrest, så stolt och... vördnadsfull. När hon ser ner på honom. Han, en liten människa. Det är så han känner sig under hennes blick. Hon rör lite på vingarna, lägger dem tillrätta. Ljudet av dem i den stilla nattluften gör att världen kommer tillbaka, han backar ett steg. Och han gillar det inte men en liten, primitiv känsla inom honom tar plötsligt stor plats. Det är ett rovdjur framför honom.
Ett nytt ljud, ett dovt klagande läte som kommer djupt nerifrån hennes hals. Hennes öron skiftar till att ligga platt bakåt för att sedan spetsats framåt igen, och hon närmar sig med huvudet mot honom. Det får honom ur balans, bokstavligt talat är han inte beredd. En skarv i marken under hans fot när han backar igen gör att han faller på ändan. Han flämtar till, för hon följer efter med sin kropp med blicken naglad vid honom, och han känner vibrationerna i marken av hennes steg mot honom. Hon sänker huvudet framför honom, men stannar där. Han tittar upp bakom sin arm, och när hon andas ut känner han varm luft mot sin kropp. Hon ger ifrån sig ett ljud igen, ett rosslande kantigt ljud och han tror det föreställer ett ord. Men han förstår henne inte.
"Om det är du, varför pratar du inte med mig så jag förstår?" får han till slut fram och tar ett djupt andetag, "Varför skiftar du inte?"
Han ställer sig upp, men hon håller kvar huvudet lågt och de är i samma ögonhöjd. Hon ser på honom, nu med sorg. Det är en känsla han sällan fick se från Maéla. Ilska och tomhet, det hade han sett hos henne efter att hennes far dödats. Annars hade hon skrattat, och visat lycka under de första vackra åren i byn tillsammans. Möjligtvis, är den lite bekant. För det hade varit en slags sorg i de där ögonen de sista gångerna de sågs. Ja, det är samma mörka blå ögon, nu som då. Han sträcker ut handen, och hon möter den med sin nos.
"Det har gått så många år, men du är inte här för att komma tillbaka, eller hur?"
Hans röst brister lite, och när hon trycker sitt huvud mot honom omfamnar han henne. Håller om och håller hårt. Vad händer när en drakskiftare inte skiftar mer. Finns det ett val, vid någon punkt? Mellan formen av en människa, eller att leva sitt liv som drake?
Hon reser huvudet, om så bara en millimeter och Aiden släpper. Han får en buff mot sitt bröst innan hon reser på sin långa hals. En svag bris kommer över bergen och Maéla ser ut över dem. Hennes blick är vaken och alert. Månens ljus ser ut att komma från drakkroppen självt. Hon ställer sig tillrätta igen, vänd ut mot landskapet. Vingarna förs ut, stora som segel, och Aiden flyttar hastigt på sig för att inte hamna direkt under dem. Hon tar språng, och visst skär det till, för det är ett avsked utan någon förklaring. När hon tar luften med sina vingar, och stillsamt styr ut genom den, så tror han ändå att han förstår. Han följer efter henne tills han når klippans kant, en gräns till landet som för honom är otillgängligt. Han tänker på landet han kommer ifrån, och den historia som utspelat sig där. Tänker på kronan som väntar på honom, när han återvänder.
Ville hon det?
Är det därför hon lämnade mig?
Draken syns inte längre för honom, och medan tyngden landar långt ner, så andas han ut ett oavsett...
Ditt hem skall förbli. Farväl Maéla