Drakens Dotter

Kapitel 90

Och här slutar berättelsen. 90 delar lång efter en nedskriven idé som tog fart på Wattpad för mer än (herrejösses) fem år sen. Då gick jag gymnasiet, nu tar jag precis min kandidatexamen i miljövetenskap på universitetet. Det är inte lätt att skriva något som man inte riktigt vet vart det ska ta vägen, och ärligt talar visste jag inte vad det här sista kapitlet skulle innehålla förns jag skrev det heller. Lite magiskt ändå, bilden med personen som väntar ville bli nedskriven, utan att spoila allt för mycket. Jag är glad över att kunna sätta punkt och fint blev det... men ni läsare som tycker om berättelsen väldigt mycket borde kanske förbereda er på det värsta;) Hur hade ni velat eller trott att det skulle sluta? Kommentera gärna!

Ett varmt TACK till er, den hängivna skaran som läst från början till slut, kanske till och med från det att jag publicerade de första kapitlen. Även till er nyare läsare, och ni som hittar den senare. Om jag ska låtsas vara en skrivarguru för en mening är mitt bästa tips att skriva det ni själva tycker bäst om, och att NaNoWriMo är en härlig utmaning oavsett vilket ordmål ni sätter.

Allt gott, och hare bra :)

Maéla för den tronlösa prinsen över havet, och bakom henne följer truppen av drakskiftare. De landar i byn där de omfamnas hårt, och får berätta om sin resa. Maéla väntar inte länge innan hon för Rathelyss åt sidan, för hon har känt gruppens tvekan. Sett hur de alla reagerade när Lyss var skadad, och visste vad Lyss tidigare gjort för dem, och skulle göra igen. Bitmärkena på Lyss hals syns knappt, och Maéla får en känsla över att hon vann för något annat, för sig själv och inte för att överta något som kunnat bli hennes. Hon säger att hon inte vill ha det, ansvaret över den här gruppen. Att det inte finns någon annan som kan göra bättre val, eller ge bättre skydd för dem än Lyss själv.

De stannar i byn, Maéla och Aiden. De tar på sig sina egna sysslor och rutiner och får ta full del av livet som en del av folket där, mellan bergen, skogen och slätterna. När det inte längre går att skilja prinsen, länge sedd som nykomlingen, från de andra byborna börjar Maéla försvinna. Hon tar sin drakform och flyger långt uppåt landet, ibland flera dagar i sträck. Hennes återkomster blir glada tillfällen, och något spännande för de små. "Kolla", säger barnen, "den vita draken är tillbaka. Drakdrottningens dotter." Men de tillfällena blir alltmer sällsynta. Tills hon inte kommer tillbaka mer.

10 år senare

En man tar sig upp längsmed en brant stig. Han är omgiven av vassa klippkanter och kämpandes når han snart krönet. Där uppe står en mycket gammal kvinna, insvept i sjalar och med en käpp i sin hand. Kvällssolen lyser bakom henne och lägger hennes ansikte i skugga. Men han ser att hon tittar på honom, och han blir medveten om svetten som rinner ner i hans panna. Blir medveten om, att han saktat ner dem både för mycket om solen redan tagit sig så pass långt ner. De hade dock kommit iväg tidigare om han sluppit argumentera för det, om hon gått med på det direkt.

"Blir inte för besviken om det inte går. Saker har inte ändrats sedan sist jag försökte."

Aiden kan bara pusta och flåsa när han tar sig de sista metrarna uppåt. Solen lyser varmt orange in i hans ögon, och det är vackert trots att det gör ont. Han står med händerna mot knäna en stund. Drar sedan handflatan över ansiktet, där den rispas av stubben på hans kinder. Huden på hans händer är ärrad och handflatorna grova efter många års arbete. Armarna är solbrända och fräkniga, och under dem döljer sig seniga muskler. Han tittar upp igen och lyckas inte hålla tillbaka ett stön. Danva har redan tagit sig halvvägs upp för nästa backe. När han själv tar sig upp lika högt ser han till sin lättnad att stigen slutar där. En stor plattform täckt av gräs och berg i dagen brer ut sig framför honom. Härifrån kan de se hela dalen, och den sträcker sig mycket längre än han trott. På väggarna bakom honom, där berget fortsätter upp mot himlen, ser han vita rispor, långa som korta där det gått att få grepp. Märkena av klor. Grus och mindre stenar ligger i högar nedanför, och han föreställer sig dem här längs väggarna. På klipporna och flygandes runtom berget med kraftiga vingslag. Drakarna i norr, de som bara blivit fler, starkare och mäktigare sedan han kom till det här landet. Sedan vi båda kom hit, tänker han och ser ut över dalen.