Drakens Dotter

Kapitel 64

Tänk att nu går ju ändå det här skrivandet och publicerandet med hyfsat flyt! Målet om att bli klar innan nyår får jag nog däremot stryka, och kanske satsa på januari och februari månad istället - så det kommer bli mer publicerade kapitel även år 2019 för er som vill läsa!:) God fortsättning!

Staden är, liten. Hon hade förväntat sig mer liv och rörelse. Springandet av barn eller havsfåglarnas skri. Framför sig sluttar landet ner mot havet, till vänster gömmer sig strandkanten bakom en hinna skog, och till höger där havet ligger närmre stadens gränser har skogen hugts ner. Mer ser hon inte längre för husen som är ivägen. Hon vet att hon skulle vilja se stranden där hon spolades upp, och vad som mer fanns där. Men hon börjar med att gå åt motsatt håll, uppför och mot stadens mitt. Där finns ett torg hade kvinnan sagt, och där hade bagaren sitt hus. Byggnaderna hon passerar är ganska små och enkla. Några ser nybyggda ut, andra gamla. Hennes steg är ansträngda och stela, en sista köld som havet lämnat efter sig. Hon har kvar regnrocken och håller den tätare mot kroppen. Små droppar av fukt fyller luften och molnen på himlen tycks trycka ner mot husens tak. En disig dag.

Hon känner doften tidigare än hon ser huset. Det är ett tvåvåningshus, högre än de flesta andra som står kring torget. Medan hon närmar sig öppnas dörren, en svag bjällra ljuder och en ung man går ut med en välfylld påse i famnen. Han ser henne inte utan går raka vägen bort. Hans steg försvinner snabbt och Maéla fortsätter. Hon vill inte gå in i huset och träffa människorna där, men hon kände ett behov av att veta vilka de omhändertagit. Vilka som överlevt. Om nedervåningen är själva butiken som hon misstänkt lär de hålla till på övervåningen. Hon hittar snart en väg in bakom huset och ett tillsynes oanvänt skjul i närheten. Hon häver sig upp för stuprännan med sammanbitna tänder, att det skulle vara så tungt! När hon väl står där har hon perfekt syn in i husets fönster på övervåningen. Hon sträcker sig upp på tå och skymtar deras ansikten. De har inte vaknat ännu och den ena har ansiktet täckt i bandage. Ingen av dem är någon hon känner igen. Utan att dröja hukar hon sig ner och låter sig själv falla ner på marken igen. När hon landar orkar hennes benmuskler inte trycka ifrån ordentligt och hon får ta emot med händerna. Känslan av att vara såhär svag skrämmer henne nästan mer än havet.

Hon ger sig iväg längs samma väg som förut, förbi kvinnans hus som hon lär sig känna igen på trästolen som står utanför dörren, och ner mot porten i utkanten av den här delen av staden. Ingen vakt syns till och porten står på glänt. På båda sidor om den sträcker sig höga träpelare som slutar med en spets. De bildar en vägg som löper vidare längs båda sidor och omsluter staden. Förundrad sliter hon blicken från försvaret och tar sig ut på andra sidan. En smal upptrampad stig leder nedåt in i skogen, åt vilket håll stranden ligger. Åt andra hållet ser Maéla de många små stubbarna från de nedhuggna träden, och längre bort, upp mot staden till sträcker sig masterna från två stora skepp upp i den disiga luften. Hon börjar följa stigen ner mot skogen och mer av hamnen blir synlig. Några större hus har byggts på land mellan skeppen och trämuren, omkring de större finns flera små. Hon hör tillslut en fågel skria där borta och om hon inte inbillar sig kan hon höra vågor slå mot land. Om fler ur besättningen överlevt skulle de säkert röra sig till hamnen... men först vill hon se stranden.

Hon följer den rotiga och barrtäckta stigen nedåt. Hon känner inte igen något från den eller det hon kan se runtomkring, men det hade ju varit mörkt. Vem eller vilka hade burit upp henne? Hade de sett när de gick under eller bara råkat vara på stranden när de spolades in? Frågorna surrar i huvudet på henne och hon försöker vifta bort dem. Hon når stranden och kommer till en plötslig halt i sina steg. Spår av vraket syns överallt. Tunnor, avbrutna träplankor, bitar av seglet. Vågorna slår och för in fler bitar av deras färdmedel. Ute till havs är havet lugnt och ger inte en känning av vad de råkade ut för under natten som var.

Hon följer bråten en bit längs stranden, och hoppas att hon inte hittar det hon fruktar. En kropp, eller flera. Trots att hon är lång från stigen nu och benen värker av att ta sig fram i den lösa sanden så fortsätter hon, nästan maniskt att söka med blicken i vattnet och på land. Hon finner ingen kropp, utan något annat. Där skogen trotsar stranden och växer ut en bit i på en tunga av land skymtar hon ännu en vrakdel mellan rötterna som hänger ner utanför. Hon tar ett djupt andetag, ser sig omkring först och tar sedan de stora stegen ut i vattnet som krävs. Hon hade tagit den för ännu en bit trä om det inte vore för detaljerna av guld som glänste under ytan. Hon hittar ett handtag, och börjar släpa den uppåt. En kista.

Den är inte hur tung som helst men det är svårt att få fotfäste i sanden. Med djupa dragspår efter sig kommer den tillslut helt upp ur vattnet. Hon lägger händerna på locket och letar ängsligt efter ett lås, något som skulle hindra henne från att se innehållet. Det finns ingenting på framsidan utan det som håller kistan hopfälld är två starka spännen på vardera sida. Hon knäpper upp dem ett efter ett med ett högt snäpp, och lyfter på det tjocka locket. Träet på insidan är delvis fuktigt och i kistans botten finns ett tunt lager vatten. Det första hon lägger märke till är breven med snirklig stil på. De ligger utspritt ovanpå ett stort klädesplagg, en slags rock med guldiga och röda kanter och trådar. Hon lyfter försiktigt på rocken och under den finns ytterligare klädesplagg. Tyget känns rikt och starkt, men det är inte skinn, inte ett material hon stött på förut. Allt tyg är fuktigt och det längst ner plaskvått av vattnet. Inklämd under ligger ytterligare ett brev men där har texten blivit alldeles utsmetad. Hon vänder sig till resten av innehållet och hennes fingrar börjar trumma mot kistans kant. Det är påsar, flera stycken. Hon tar tag i toppen av en av dem, och mycket riktigt är den tung och klirrar svagt. Hon suckar, kollar sig omkring och börjar sedan vira in två av påsarna i tygerna. Rocken som låg överst lämnar hon kvar. Den påminner henne för mycket om kläderna som vissa personer bar när hon hissades upp i den där buren. Ett tag stirrar hon på det blanka tyget och dess färgglada tofsar innan hon ruskar på huvudet och reser sig upp.

Efter lite slit har hon fått ner kistan i vattnet igen där hon fann den, och spåren i sanden är igensopade. Med knytet under armen under regnkappan börjar hon ge sig av tillbaka mot staden. Hon skulle kanske behöva mer hjälp av kvinnan ändå. När hon börjar närma sig skogen och stigens börjar hör hon röster. Med hjärtat i halsgropen kliver hon försiktigt in bland löven och sätter sig på huk bakom snåren.

"Jisses där ligger hon ju, fullständigt söndersplittrad. Jag har nog aldrig sett något liknande, inte undra på att så många strök med."

De kommer inom synhåll, och stannar några meter ut på stranden. Hon känner vagt igen två av dem, från besättningen, men kan varken deras namn eller vad de hade för uppgift. Hon hade ju avstått från att inleda bekantskap med någon av dem. Den kortaste av dem, en trubbig man med breda axlar och en arm i förband, muttrar ilsket.

"Jag har aldrig trott på strunt, men den här gången är jag förbaskat säker på att det är kvinnans fel att skeppet ligger såhär vid våra fötter."

"Nej men Falix nu får du väl ge dig..."

"Tänk på det! Varje storm skulle hon sitta där framme, stirrandes utan att prata med någon alls. Ingen vet var hon kommer ifrån eller vad hon ska göra. Jag bad kaptenen om det för jag hade magknip av det redan då, men hon gav inget svar till honom."

En av de andra skakar på huvudet och ler ett sorgset leende, den andra spanar ut över den långa stranden. Tillslut nickar han åt dem att hänga med och de börjar maka sig fram i långsam takt.

"Det var bara Moll som höll med mig om det här, och se! Nu är han borta, havet blev hans grav."

"Om du ska leta en syndabock kan du börja med vädret, sedan kaptenen, sen kan du gå på oskyldiga tösar"

När de rört sig utom hörhåll släpper hon på sitt spända andetag i en suck, reser sig upp och genar den korta biten genom växtligheten ut på stigen. Mossa, barr och löv är mjukt mot hennes fotsulor innan den upptrampade vägen tar vid, och undrar varför människor ens väljer att gå på stigar.