Drakens Dotter

Kapitel 85

Lyss ord till henne måste varit ren ironi. Maélas kropp värker, från nacken ner till fotlederna. De hade sprungit, men inte på de upptrampade stigarna i bergen åhnej, utan rätt genom skogen i en vid cirkel som Susmo bestämt allteftersom. Hon önskar att Tomda tagit täten istället... då kanske de inte hamnat mitt bland täta granar, snår och fått väja för plötsliga klippskrevor i marken. Hon skulle inte gå så långt som att säga att hon inte tyckte om det. Lika mycket som hon numera gillar att glida genom luften högt över trädtopparna så älskar hon fortfarande att röra sig fritt bland träden. Hon hade till och med fått uppskattande nickar och kommentarer från resten av gruppen, för att hon mer än väl hängde med och inte vek sig för de svårare vägvalen. Det var en slags bekräftelse som gör henne varm inombords av att tänka på. Hon hade kommit att gilla den här gruppen väldigt mycket.

Värmen är välkommen, för den kvarvarande nattluften är kall även för en drakkropp. Hon brummar ogillande och trycker benen in mot kroppen. Ögonen av Lyss drakform blänker till när de ger henne en snabb blick.

"Inte långt kvar", säger hon.

De glider genom luften när de kan men får inte så mycket hjälp av luftströmmarna som de velat. När Maéla precis kan skymta formerna av tak och torn går Lyss skarpt ner för landning och lättnaden är stor. Hon skakar ur nattflygningen ur kroppen och Lyss gör tecken för att de kan skifta.

"Bra, ta på dig det här", säger Lyss och kastar henne ett bylte kläder.

Maéla får på sig en brun sliten kappa med huva och djupa fickor. Lyss kappa är svart och hon har en sidoväska över axeln. Lyss börjar snart gå i rask takt genom skogen och Maéla får småspringa för att komma ikapp.

"Så, hur går det här till egentligen?"

Lyss ger henne en blick och håller upp väskan med handen.

"Vi förväntas fylla den här med mindre men värdefulla grejer för den här räden. Saker vi har på listan är nålar, fler bandage – oanvända, en yxa och andra verktyg som håller på att slitas ut för gott där hemma. Tyger också om vi kan norpa några, de är alltid bra att ha."

"Menar du att vi ska sno allt? Använder ni aldrig pengar?" frågar Maéla.

"Jo, för det vi inte kan sno eller där risken är för hög gör vi det. Det är vårt viktigaste mål förresten, att inte åka fast. Vi håller oss till hamnen och annars bara i utkanten av byn. Lättare att fly då om saker går illa, och det gör vi till fots, inte vingar sålänge någon kan se oss."

Maéla blir tyst och hon tuggar på läppen. De levde alltså på att sno från andra. Hon hade levt så själv under lång tid, men ett helt samhälle...?

"Du lägg ner, jag ser vad du tänker. Vi är nästan helt självförsörjande men vissa grejer är bättre att ta härifrån än att klara sig utan, när vi ändå kan. Utbytet har varit på helt andra villkor förr men nu är det som det är. Den här staden har förändrats, och då har vi anpassat oss."

Något med Lyss sätt att säga det på, hur orden blir lägre och ansiktet stelare får Maéla att fråga,

"Vad var det som förändrades?"

Lyss klampar vidare och duckar under låga grenar. Maéla kommer snabbt efter och hör henne svara.

"Rädsla. Andra tog över styret och handelskontakter försvann. Ingen försökte hindra honom, inte ens Danva, och jag är här tack vare det."

Den här gången stannar Maéla, blinkar några gånger för att sedan springa ikapp igen. Hon ser Ranginui framför sig, den jättelika svarta draken vars dotter går med fasta steg framför henne. Ett bevingat odjursom kom till byn och andades eld ur sin mun. En kvinna som förlorade sin nyfödda i tumultet... Åh.