Drakens Dotter

Kapitel 66

Ljudet av porlande vatten genom skogen får henne att springa. Hennes strupe är så torr att maten fastnat påvägen ner om hon försökte äta. Det är slutet på andra dagen och hela hennes kropp värker - av att gå, av kylan, av hunger... men snart, inte längre av törst. Hon halkar ner på knä i mossan och lutar sig ner där hon häver i sig av det kristallklara vattnet. Det är kallt och lämnar ett kylande märke efter sig påvägen ner för strupen. Ett kort prassel får henne att långsamt titta upp och se sig omkring. På andra sidan bäcken, en bra bit bort, sitter en gnagare på bakbenen och lyssnar spänt. Med ens prasslar det till längre bort också och hon ser hur ännu en far upp för ett träd så snabbt att hon bara hinner skymtar den. Tanken slår henne såklart direkt, men hur skulle hon kunna få fatt på en? Hon hinner inte ens få upp kniven ur bältet innan den närmsta spritter till och far upp i ett träd den med. Hon skakar på huvudet. Men om det finns små gnagare borde det finnas större djur som äter dem. Det är det första djuret hon sett sedan hon lämnade staden, förutom småfåglar som flugit över hennes huvud.

När hon fortsätter framåt, ett påfyllt vattenskinn fäst vid höften, märker hon hur skogen blir djupare. Träden verkar luta sig närmre och luften blir en aning tryckt. Hon sover lika oroligt den natten, och skogen är mer livlig än sist. Hon föreställer sig gnagarna när de springer upp och ner för trädstammarna och spänt lyssnar efter faror. Det lilla skyddet hon byggt av grenar och ris lutat mot ett träd känns magert men det får lov att funka. När ljudet av små regndroppar som träffar löv fyller natten är hon tacksam för att hon tog sig tid. Någonstans bland tankarna lyckas hon somna, och drömmer om de bevingade bestarna som folket i hamnen fruktar, men som hon tänker söka upp. 

Hon tappar tillslut räkningen på dagarna, och målet, det hon söker, känns avlägset och ibland ouppnåeligt. Vägen genom skogen har slutat vara lugn och enkel. Var och varannan dag består av nedfallna träd, fält av lömska stenar under mossa, stora vattendrag som tvingar henne på omvägar och branter att klättra uppför tills benen darrar. Det är svårt att hålla riktning när landet och skogen djupnar omkring henne och trädkronorna tätnar. Trots att det är mitt på ljusa dagen omges hon av skugga och vissa partier av tät skog tycks försöka hindra henne med sina armar av stickiga barr. Hon börjar förbanna sig själv för att våga tro på något som egentligen är helt sinnessjukt. Vad hade hon trott? Att det skulle vara verkligt? Att det skulle vara varelser som liknade hennes far? Att de skulle ta emot henne som en av sina egna? Nej, hon måste vara verkligt desperat som satsar så mycket på det här.

Grenarna river upp henne armar och marken blir farligt ombytlig under hennes fötter men det får henne att pressa sig själv hårdare framåt. Hennes misstro sporrar mörka, djupare tankar inom henne och i tystnaden av skogen och med sitt eget huvud som enda sällskap kan hon inte väja för dem. Kanske är det därför hon ökar takten, för att komma undan. Hon misslyckas.

Det kan inte ha varit värt det. Varför var det värt för honom att offra sig för mig? Varför dog vi inte tillsammans? Saknaden är mer avlägsen, mindre nära hennes hjärta, men det gör fortfarande ont. Vad ska jag göra med mig själv? Vad är mitt syfte? Hon sliter av en gren som fastnar i hennes hår med ett ilsket ljud. Jag är ensam. Jag har bara mig själv. Jag vill inte ha någon annan. Hon märker att benen värker och inser att marken sluttar uppåt. Det blir snabbt brantare. Upp och ur den omkramande granskogen.

Hade han velat att jag blev en del av människornas värld? Visste han vad jag var kapabel till eller är det en del av honom som lever i mig nu? Hon undviker att känna efter. Efter det där slingrandet och brinnandet i hennes mage och bröst, det som vibrerar i hennes fingertoppar när känslorna blir starka eller som lämnar ett klingande eko efter sig när hon vaknar efter en dröm. Hon hatar det. För samtidigt som det är så okänt och hon känner en sådan motvilja, är det ändå där. Inte så att det på ett aktivt sätt bevakar henne, trycker sig mot hennes insida eller mot hennes tankar, men lugnt andandes... sovande och ändå helt vaket. Hon borde vara rädd. Rädd för att det skulle blossa upp och ta över kontrollen som det var nära att göra sist. Men på något oförklarligt sätt känner hon ingen oro för det. Hon är inte längre förtärd av sorg eller ilska och hat. Nu är hon bara, tom. Och vilsen, kanske på fler sätt än ett. Så tar hennes fötter henne de sista stegen upp på en glesbeväxt avsats. En högsta punkt med utblick över vägen som varit bakom henne och vägen framför. Det är en makalös syn.

Berg. Hon kan se bergen. Faktiskt, kan hon se hela landet, eller kanske snarare ön. Men, stegringen upp hit... hur lång tid tog det? Hon inser att solen står lågt. Det är skymning och himlens moln lyser rosa medan en alltmer lila nyans tar till. Hon har gått hela dagen, utan stopp, utan rast, försjunken i tankar. Hon blåser ut ett långt andetag med händerna vilandes på höfterna. Plötsligt utmattad lutar hon sig med pannan mot närmsta träd. Hungern river i hennes mage och törsten skrapar inifrån strupen, men hon måste se allt först.

Höjden hon står på är inte en ensam kulle utan det är som ett bälte som sträcker sig från ena sidan till den andra och delar kontinenten i två. Den ena sidan har hon lämnat bakom sig. Hon kan inte se byn, men kan ana var landet slutar och havet tar vid. Låga moln kantar kusten och sträcker sig in mot skogen på vissa ställen. På andra sidan bältet fortsätter skogen breda ut sig, lika långt som hon kan se bakom sig om inte längre, men sedan tunnas skogen ut och kullar och dalar tar vid för att förvandlas till ett mäktigt bergslandskap. Topparna sträcker sig högt över de låga molnen och försvinner in i himlens dis och slöjor. Det falnande solljuset gör det svårt att urskilja mer än den första väggen till bergskedja, men hon tror inte att fjällmarkerna slutar där, utan hon tror att det fortsätter.

En bitande vind når hennes ansikte och letar sig in innanför jackan, olik den annars milt kyliga brisen. Är det bara jag, eller kändes det där som hemma? Genom hennes slingrande kropp går ett gensvar som hon har svårt att bortförklara som hunger.