Drakens Dotter

Kapitel 72

Maéla tystnar. Orden har skapat lödder i hennes mun och hennes hals känns torr. Så mycket, så mycket hon berättat om sig själv, sin barndom, sin far, Aiden, staden och... de svårbeskrivna delarna. När hon förvandlats eller försvunnit från sig själv och först efteråt i glimtar av mardrömmar kunde känna något alls. Eller den oändliga tomhetskänslan, smärtan och vreden hon känt efter förlusten. Hjärtesorgen. Hon hade berättat de sakerna också, men lämnat stora delar outtalade. Det är kanske saker hon för alltid skulle behålla för sig själv, eller sådant som ingen annan skulle förstå. Tystnaden får henne att bli alltmer spänd. Kvinnans blick har sjunkit ner och inåt, tänkande. Tillslut drar hon ett andetag och Maéla bävar inför vad hon kommer säga.

"Du har varit med om så mycket, och vet ändå så lite."

Maéla sväljer, brasan har sjunkit ihop till en pyrande glöd och den blänker i Danvas mörka ögon.

"Var ska jag börja, var ska jag börja..." mumlar hon och trummar med fingrarna. "Du är dotter till den gyllene draken, Vrothgar som du nu säger har gått bort, och Dalisay, som dog för länge sedan. Mördad, av män med stavar och magi som du säger själv."

Maéla nickar. Det är vad hon hade fått se, vad Vrothgar hade visat henne.

"De var vad vi kallar mörkermagiker, och din mor var inte den enda draken de dödade vid den tiden. Faktum är att de nästan utplånade artens alla individer. Vid tillfällen som det här, var draken dräktig, och det är därför Maéla som du inte är ensam."

Det stilla rummet har tagit ett andetag men släpper inte ut det. Hon lutar sig fram, för Danvas röst har blivit raspigare, tyngre.

"Deras onda kraft förstör kött och blod, förintar skalen vi byggs upp av, men de kan inte röra en drakes själ. Alla drakungar som mördades med sina mammor under den här tiden lämnade sin kropp och sökte en ny. Du Maéla, har med andra ord en draksjäl inom dig. När du ursprungligen skapades var det för att bli en drake."

Hon knyter händerna, andas långsamt genom näsan... det fladdrar till inom henne och hon famlar först efter orden.

"Om en drakes själ inte kunde förstöras av magin, betyder det... betyder det att de finns kvar? Mina föräldrar?" hon ser svaret i Danvas ögon såfort frågan lämnar hennes mun. Kvinnan skakar mjukt på huvudet.

"Nej, de finns inte kvar. Du förstår, det tar tid för själen att finna ro i sin kropp, men när den väl gör det så kan inte den ena existera utan den andra. Dina föräldrars själar förintades inte av magikernas krafter, men de kunde inte heller stanna i denna värld utan deras fysiska kroppar."

"När han dog, var det som att något förflyttades från honom till mig. Jag kände en stor kraft, jag kände honom. Det var ljust, och starkt, och... jag vet inte riktigt. Det är svårt att minnas vad som egentligen hände."

Danva lägger huvudet på sned, "Det låter inte som något jag hört om förut. Men med det sagt finns det fortfarande saker som är ett mysterium, även för mig."

Maéla biter sig i tungan, bara ett ögonblick, sen går det över. Han är verkligen borta, det är de båda.

"Där ute sa de att jag skulle prata med dig, men varför? Vem är du?"

Danvas blick smalnar lite innan hon svarar, "Vi är här för att prata om dig, inte mig. Du kommer då veta allt så småningom."

"Okej", säger hon och drar fingrarna över pannan och genom håret, "Hur många finns det? Hur många är som jag?"

"Beror på vad du räknar med som du. Kan du skifta form på egen ansträngning?"

"Pft, nej!" svarar Maéla, blotta tanken känns omöjlig, "Jag berättade ju vad som hände, efter att ha gjort... det där, två gånger så höll något på att äta upp mig inifrån. Om det är min draksjäl som gjorde det vill jag inte ha något med den att göra."

Kvinnan tittar bekymmersamt på henne från sin sida om bordet. "Ja, vad du berättat låter sannerligen illa, som att du inte är i samspel med den sidan av dig själv. Kanske har den legat oanvänd alltför länge. Men du är också väldigt lik din mor, och jag tror du kommer kunna lära dig att skifta utan problem."

"Kände du henne?"

Danva ler och ställer sig upp från sin plats. "Nej men jag har sett henne flyga bland dessa berg. Många här känner hennes namn. Din far däremot, kanske inte väcker lika många positiva igenkännanden."

"Och vad ska det betyda?" säger Maéla till Danvas ryggtavla. Kvinnan går in i rummet hon höll till i förut och kommer snart tillbaka med en stor bit bröd.

"Här. Ät med dig."

Maéla tar emot brödet, tankarna som snurrar blir allt grötigare och ögonlocken tyngre. Det är tydligt att den här Danva svarar på det hon vill svara på och undanhåller annat.

"Bara några saker kvar du ska veta. Den här byn, samhället och människorna har funnits i flera generationer. Du är långt ifrån den första nykomlingen men det var länge sedan den senaste. Styrka och visdom är det som värderas högst och det är utifrån dem egenskaperna vi rangordnar oss. En person som är mer vis och stark än en annan har mer att säga till och bestämma om, men ska aldrig missbruka sina egenskaper. Alla bidrar, ingen lämnas utanför."

Maéla nickar, det låter rimligt. I ögonvrån ser hon hur elden nätt och jämt pyser och hon håller tillbaka en gäspning.

"Jag kommer vilja att vi träffas en tid varje dag. Imorgon ses vi, hm... en bit in på dagen. Jag letar upp dig när det är dags. Men nu Maéla, är det dags för dig att vila. Och ät det där brödet, du ser utsvulten ut."

Hungern är faktiskt inte så farlig, den har liksom domnat bort men hon vet att hon borde äta så hon tar en tugga. Smaken sprider sig i munnen och hon tar snart en till.

Danva ser nöjd ut men går snart bort till ytterdörren.

"Kom. Det finns en plats ledig."

Maéla reser sig upp och följer med henne ut. Nattluften är stilla men ändå genomträngande och hon huttrar. De går ner för den upplysta stigen och går över den lilla bron över bäcken. Hon skymtar några gestalter borta vid byns centrum. Skulle hon lära känna dem imorgon? Tänk om de inte kom överens.

De kommer fram till en hydda. Liten, ståendes lätt i utkanten av kärnan med hus och nära vattendraget som porlar svagt. En bit bakom den reser sig klippblock efter klippblock upp, och skymmer vad som än finns bakom. Hon kan se Danvas hydda uppe på avsatsen längre åt höger.

"Det är bland den första hyddan som faller i mörker i skymningen, samtidigt som bergskammen skyddar mot vinden. Jag ska tända lyktan åt dig så du inte fryser sönder."

Danva öppnar trädörren som glider upp utan ett ljud. Där inne skymtar Maéla en säng, ett litet bord och en garderob med träställning hängandes på väggen över. Allt blir tydligare när Danva får liv i lyktan som hon hänger upp i taket.

"Jag hoppas att jag läst av dig rätt med att du söker en framtid hos oss. Med en draksjäl inom dig är det här ditt hem, där det finns flera som du. Om du mot förmodan skulle vilja lämna oss, får du inte prata med någon om att den här platsen existerar. Det är ett stort förtroende vi ger dig jag hoppas du möter den här platsen med samma tillit."

Och Maéla svarar, med hjärtat lätt bultandes i bröstkorgen. Lycka, nervositet, rädsla.

"Ja, jag vill stanna."